Eurovisionsrusigt Malmö

Eurovision Song Contest 2013 ägde rum i Malmö, vilket var omöjligt att undgå i staden. Den tapetserades med ESC:s slogan "We are one" och på Gustav Adolfs Torg var det rena festivalen. Här är några bilder jag tog där.

TV-sändningarna från Eurovision Song Contest visades på ett par storbilds-TV på samma torg. Under finalkvällen var det packat med folk och flaggor:

(Klicka på bilderna för att se dem förstorade.)

Extremt ensidig jury

I detta års Eurovision Song Contest vägde publikrösterna lika med jurygruppernas i slutresultatet. Miljontals röstande mot 195 ”professionals” från de 39 deltagarländerna. Den svenska juryns sammansättning visar på en beklämmande ensidighet.

Tre av de fem i juryn är jämnåriga och lika många har ett förflutet som deltagare i just schlagerröran. Det är en jury tillsatt som om den populärmusikaliska mittfåran vore den enda möjliga musikformen.

Här är den svenska jury vars röster alltså vägdes lika med alla de svenska tittarrösterna:

Den svenska juryn i Eurovision Song Contest 2013.

Monica Starck, 39 år, musiker och låtskrivare som bl.a. deltog i kören bakom Loreen vid förra ESC.

Erik Rapp, 16 år, popsångare som deltog i Junior Eurovision Song Contest 2011 som 15-åring, där han kom 9:a.

Ralf Gyllenhammar, 46 år, hårdrockare från Mölnlycke som medverkade i Melodifestivalen 2013 med ett tävlingsbidrag, där han kom på 7:e plats.

Karin Gunnarsson, 37 år, musikläggare på P3, med inriktningen nyutkommen populärmusik.

Daniel Breitholtz, 36 år, f.d. A&R på Sony Music, f.d. Idoljurymedlem, f.d. programledare på Mix Megapol.

ESC:s regler säger att juryn ska ha en bred sammansättning vad gäller ålder och andra kriterier, samt att de på inget sätt får vara involverade i några av de låtar som tävlar. Så här skriver de på ESC:s hemsida:

”The jury consists of a variety of members in terms of age, gender, and background. They are all citizens of the country they are representing. None of the jury members are connected with any of the participating songs or artists, in order that they can vote independently. All jury members have made signed declarations stating that they will vote independently.”

Den svenska juryn visar ingen större variation i ålder, inte heller i bakgrund. De tre artisterna har samtliga medverkat i schlagertävlingar. De två övriga är specialiserade på popmusik, för att inte säga schlager.

Musik innehåller så mycket mer – och det torde ha varit ESC:s tanke med regeln att få in en större del av denna spännvidd. Sådan är ju också allmänheten, som denna musiktävling förväntas underhålla. Med så mycket makt åt en så enahanda jury är det inte konstigt om musiken i ESC blir alltmer likriktad.

Jag har inte sett någon information om hur dessa jurygrupper tillsätts (det är mycket som mörkas i schlagerdjungeln) men ett rimligt antagande är att varje land självt får avgöra detta. I så fall är det mycket troligt att Christer Björkman i praktiken stått för tillsättandet av den svenska juryn. Och hans musiksmak är knappast den bredaste.

En kategori som saknas i juryn är musikjournalister, som har till jobb att göra oberoende beskrivningar och bedömningar av musiklivet. Det borde meritera dem väl för juryuppgiften. Till skillnad från artister, radiofolk och skivbolagsputtar är musikjournalisterna så att säga experter på att vara publik. Deras perspektiv är publikens, inte producenternas.

Att låta branschfolket ensamt bedöma musiken är som att låta kockarna skriva krogrecensioner och filmregissörerna dela ut guldbaggar mellan sig.

Mest av allt störs jag dock på den gräsligt odemokratiska grundsyn som väger 195 röster lika med de miljoner tittare som till och med betalade för att göra sin röst hörd på Eurovision Song Contest. Blandar man in den demokratiska processen, vilket man bör därhelst det är möjligt, ska man vara den trogen. Då ska folkflertalet bestämma, punkt slut. Man kan inte låta ”experter” snedvrida resultatet utifrån något slags föreställning om att allmänheten har fel – en omöjlighet i synnerhet i fråga om de subjektiva upplevelser som är all konsts natur.

En sådan procedur är förrädisk och antidemokratisk. Det är som att backa filmen till den skamliga tid i vårt land när man hade olika antal röster i de allmänna valen beroende på hur rik man var.

Nu hoppas jag att de åtminstone offentliggör jämförelsesiffror på hur jurygrupperna och tittarna röstade. Skulle Danmark vinna även om tittarnas röster ensamt avgjorde? Vilka andra skillnader i smak skulle framträda? Det är jag nyfiken på. Och det borde ha visats upp redan under direktsändningen – eller i alla fall publicerats samtidigt. Valresultat ska vara omedelbart offentliga i sin helhet.

I Sveriges Melodifestival hade Yohio vunnit om tittarna fick avgöra – med råge, dessutom. Jag undrar hur han hade placerat sig i Eurovision Song Contest – även där under förutsättning att tittarna fick avgöra. Jag är inte särskilt intresserad av branschfolkets musiksmak, för det har alltid varit uppenbart att den är bedrövlig.

Här namnger SVT den svenska juryn. Jag har ännu inte sett andra media göra detsamma, men kanske kommer det under dagen. Skriver om ESC gör de förstås en hel del, t.ex. här: AB, AB, AB, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om eurovision song contest, ESC, jury. Intressant?

Fusk i Eurovision Song Contest

När granskande journalistik uteblir går saker snabbt överstyr. Så har skett med Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, som ogenerat tillämpar ett fascistiskt beslutsförfarande.

Hur skulle det vara om de allmänna riksdagsvalen hade en liten hemlig jury vars röster räknades som 50% av valresultaten – som om det krävdes experter för att valet skulle bli ”rätt”? Så sker i Melodifestivalen och i Eurovision Song Contest.

I sistnämnda, som har sin final ikväll, finns 39 jurygrupper i lika många länder, var och en om fem personer, alltså totalt 195. Dessa 195 personers röster väger lika tungt som allmänhetens, fast de sistnämnda utgör miljontals röstande. Ett större hån mot de demokratiska principerna går knappast att uppbringa i nationer som kallar sig själva demokratiska.

När det sägs att dessa juryledamöter är professionella kan knappast annat menas än att de tillhör musikindustrin – skivbolag, musikförlag osv. Det gör dem partiska från början, uppfyllda av egenintressen, men knappast mer kompetenta att hitta en hit. Ty vad är en hit, annat än en låt som en stor del av allmänheten gillar? Därför är självklart inget proffs pålitligare än sagda allmänhet.

I stället handlar det om vad dessa professionella tycker vi borde gilla, av diverse obskyra skäl. Ett slags smakråd – fast i denna genre mest en envishet med dålig smak.

Det här förfarandet mörkas förstås, eftersom det är djupt skamligt. SVT nämner inget om jurygruppernas sammansättning eller regelverk på sin hemsida, som annars stolt förklarar att årets Eurovision Song Contest har mottot ”We are one”. Somliga, dock, räknas långt mer än som en...

Sångtävlingens officiella hemsida är inte mycket bättre på att informera om jurygrupperna, hur de tillsätts och varför de ska ha så absurt stort inflytande över resultatet. Vad som nämns i Eurovisions FAQ är:
”You will shortly be able to download the Rules of the 56th Eurovision Song Contest in the About 2012 section of this website.”
Notera att de fortfarande pratar om förra årets tävling – och fortfarande har de reglerna inte publicerats.

Något mer om juryn nämns på denna sida: Time now for the all important Jury Final. Där avslöjas att juryn i motsats till allmänheten fått se en generalrepetition på fredagen, på vilken de baserar sin röstning – dagen innan den direktsända finalen. Där står också att jurymedlemmarnas namn offentliggörs under finalen, vilket återstår att se...

Jag har för mig att det under de närmast föregående åren var allmänhetens röster som gällde till 100%. Med modern röstningsmetod via telefon och SMS är det både genomförbart och därmed det enda rimliga. Varför backar Eurovision Song Contest från detta?

Kan det vara den svenska modellen som tränger igenom för hela Europa? Sveriges Melodifestivalgeneral Christer Björkman sitter som en av blott sex personer i tävlingens referensgrupp, så nog har han haft möjlighet att trycka på för sin modell. Det är också uppenbart att Christer Björkman lider av ett sådant hybris att han tror sig veta bättre än allmänheten vad för musik den gillar.

Det är mycket skumrask i både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Så varför förbigås detta med fullständig tystnad av pressen och alla andra nöjesjournalister? De låter sig uppslukas helt av glitter och skvaller, men gör inte ett enda handtag för att granska underligheterna.

Det är en förfärlig journalistisk slapphet, som är precis vad som gör det möjligt för de här musiktävlingarnas ledningar att vara hur lumpna och korrupta som helst. När pressens granskning uteblir växer vansinnet.

Förmodligen anser redaktionerna med viss snobbism att dessa schlagertävlingar inte ska tas på allvar, bara ses som jippon. Men det är riktiga pengar i omlopp och riktig makt missbrukas, samtidigt som en stor del av allmänheten engagerar sig.

Då borde det vara alldeles självklart för journalisterna att bry sig på riktigt, i stället för att bara glassa sig med en kader uppklädda figurer som får sina femton minuter i rampljuset.

Mer i pressen om Eurovision Song Contest (men utan journalistisk granskning): AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om eurovision song contest, ESC, melodifestivalen, Christer Björkman. Intressant?

All forskning är inte vetenskap

Gentemot astrologi och horoskop ska man förhålla sig skeptiskt, eftersom vetenskapliga belägg saknas – men det betyder inte att allt kan avfärdas innan det har prövats på vederhäftigt vetenskapligt sätt. Avfärdar astrologin gör ändå ideligen självutnämnda förnuftets profeter, som så gott som alltid begår misstaget att hasta till slutsatser på väldigt svaga grunder.

Generellt tenderar dessa att kräva betydligt mindre (för att inte säga obefintligt) vetenskapligt stöd för att avfärda astrologin än de skulle behöva för att acceptera den. Därför sprider de okritiskt påstådda fakta utan att göra sig besväret till det minsta källkritik. Inte särskilt vederhäftigt.

Tyvärr är det ett mönster som återfinns överallt där etablerade paradigm existerar. De accepteras okritiskt medan anomalierna mot dem avfärdas alldeles för lättvindigt. Just denna attityd gör att vetenskapens stora landvinningar alltid först måste ta sig igenom en mur av fördomar och motvilja.

Jag stötte nyss på ett typiskt exempel på denna okritiska hållning till argument mot astrologin, i en text av vetenskapsreportern Tomas Lindblad: Paranormala fenomen. Där ger han exempel på vad han anser är vetenskapliga belägg för att avfärda bland annat astrologin.

Tomas Lindblad har ägnat sig åt vetenskapsjournalistik på flera tidskrifter om forskning, Sydsvenskan och Sveriges Radio. Han har också varit journalistlärare på Skurups folkhögskola. Så han borde ha god kläm på källkritik och granskande reportage.

Men när han ska visa hur vetenskapliga undersökningar har bevisat att astrologi är nys, då snubblar han redan från starten:
”I januari 2011 åstadkom en astronomiprofessor i Minneapolis en viss uppståndelse när han räknade ut att de datum som anger vilket stjärntecken en person är född i ligger ungefär en månad fel i tiden.”

Tomas Lindblad är dåligt bevandrad i elementär astronomi när han tror att detta var en upptäckt som gjordes 2011. Det handlar om precessionen, som har varit känd av astronomer och astrologer i sådär två tusen år. Den används i astrologin vid talet om tidsåldrarna – att vi går från Fiskarnas till Vattumannens tidsålder.

Det har långt före 2011 förekommit astrologer som justerar zodiaken i sina horoskop efter precessionen. De flesta västerländska astrologer gör dock som astronomerna – betraktar zodiaken som ett fixt koordinatsystem i rymden, oavhängigt stjärnbilderna.

Därmed råkar Tomas Lindblad röja att han inte bara är illa bevandrad i astronomi, utan ej heller har bemödat sig att ta reda på särskilt mycket om astrologi.

Nästa vetenskapliga undersökning han hänvisar till är en studie över ”tidstvillingar” (människor födda ungefär samtidigt), som ska ha visat att inga särskilda likheter förelåg mellan dem:
”Kanadensarna Dean och Kelly vid Universitetet i Saskatchewan beskrev i en rapport 2003 de studier av tidstvillingar som gjorts, och bidrog med en egen, där 2.101 personer födda i London i mars 1958, med i genomsnitt 4,8 minuters intervall deltog. De här personerna beskrevs vid tre punkter i livet – 11, 16 och 23 års ålder – med 110 olika egenskaper, inklusive IQ, läsförmåga, matematikkunskaper, personlighetstyp, längd, vikt, syn och hörsel. Dessutom fick de berätta om sina intressen, hobbyer, yrkesval, val av partner, olyckor och andra viktiga händelser i livet.”

Några saker i det ovanstående borde Lindblad själv ha reagerat på, såsom att personer mellan blott 11 och 23 års ålder tillfrågas om yrkesval, partnerval och viktiga händelser i livet. Vad vet en 11-åring om yrkesval, eller för den delen en 23-åring? Det där med IQ är också något som i sig allvarligt kan ifrågasättas. För att inte tala om det vaga begreppet personlighetstyp.

Över huvud taget blir man nyfiken på en så oerhört omfattande undersökning över så lång tid. Bara att IQ-testa över 2.000 personer är så tidskrävande och dyrt att få utöver statliga myndigheter mäktar med det. Att även t.ex. matematikkunskaper och läsförmåga ingår indikerar att det torde vara fråga om ett undersökningsmaterial från skolans värld, som alltså sammanställts i helt andra syften. Redan därmed är det mycket tveksamt om det går att använda för en studie om astrologins trovärdighet, som är något helt annat.

Rapporten från 2003 som Lindblad hänvisar till heter Is Astrology Relevant to Consciousness and Psi? Den siktar egentligen på frågan om astrologer använder sig av extrasensorisk förmåga och i så fall om det ger resultat. Där refereras till undersökningen av tidstvillingar, som dock ej är inkluderad. I stället anges den som ”forthcoming”, vilket betyder att den ännu är opublicerad. Att den ändå refereras till i denna text beror på att den ska vara genomförd av den ene författaren till rapporten, Geoffrey Dean.

Geoffrey Dean är en engelsman som huvudsakligen skrivit om astrologi – initialt som astrolog, senare som skeptiker. Det är oklart vad han har för akademisk bakgrund, kanske geolog eller kemist men inget sägs om hans meriter, ej heller i ovannämnda rapport. Hans opublicerade undersökning anges i litteraturförteckningen som: Dean, G. (forthcoming), ‘Does birth induction affect the subsequent life?’.

Det är ett märkligt förfarande att i en vetenskaplig rapport förlita sig på en opublicerad undersökning, eftersom den därmed inte har kunnat granskas av sakkunniga (peer review) och ej heller kan synas av rapportens läsare. Undersökningen verkar fortfarande tio år senare vara opublicerad, om det inte bara är så att den är ogooglebar, vilket är osannolikt för en publicerad vetenskaplig text. Andra källor på nätet (dock pro-astrologiska) säger detsamma – att varken undersökningen eller materialet den ska vara baserad på har publicerats.

Därmed är den ingen trovärdig källa, vilket borde vara uppenbart för varje vetenskapsjournalist.

Även titeln som Geoffrey Dean har angivit för sin opublicerade undersökning är märklig. Den ger snarare intryck av att vara något slags medicinsk studie. ”Birth induction” är inte något etablerat begrepp men leder tankarna till ”labor induction”, att påskynda förlossning. Vad astrologi har med det att göra är svårt att avgöra, likaså vad för kompetens Dean besitter i en sådan undersökning.

Man behöver inte vara granskande journalist för att ana en anka.

Slutligen använder Tomas Lindblad en test av astrologers förmåga som argument mot astrologin:
”I ett holländskt test från 1996 tävlade 44 erfarna astrologer om 5 000 holländska gulden i uppgiften att para ihop sju stjärnkartor med rätt individ.”

Testen presenteras av Rob Nanninga, som också lett genomförandet av den, här: The Astrotest. A tough match for astrologers. Den har ursprungligen publicerats i Correlation, Journal of Research into Astrology men återges på en webbplats för holländsk kritik av s.k. pseudo-vetenskap och det paranormala, där Nanninga ingår i styrelsen. Han är också redaktör.

Nanninga publicerade 1988 en bok med kritik mot det paranormala, men mycket mer har jag inte lyckats utröna om honom. Han är en av de ledande skeptikerna i Holland och det verkar vara hans yrke. Hur det är med hans forskarmeriter är oklart.

Det kan verka tjurigt att begära att han ska ha vetenskapliga meriter för att hans Astrotest ska vara trovärdig – men eftersom han både utformat och lett den blir det ofrånkomligt, om han vill hävda dess vetenskapliga värde, att han genomfört den kompetent. Det är ingen lätt sak.

Det visar sig när Rob Nanninga redogör för den – ytterst ofullständigt och delvis rent missvisande, såsom när han vill belägga hur erfarna och kunniga de 44 astrologer var som genomförde testen:
”Half of the participants had read at least fifty books on astrology. Three quarters had taken a course in astrology and one quarter was training others. At least half of the participants had analyzed over a hundred astrological charts and one-third was frequently paid for its services. One quarter was member of the Dutch Society of Practising Astrologers (NGPA).”

Dessa siffror är ointressanta om de inte jämförs. Förmodligen är det den fjärdedel som är medlemmar i NGPA som också är den fjärdedel som hållit kurser och merdelen av den tredjedel som får betalt för att tolka horoskop. Det kan också vara så att den fjärdedel som inte gått någon kurs ej heller har läst 50 böcker eller analyserat mer än hundra horoskop – och vad har de i så fall i undersökningen att göra?

Rob Nanninga är lika vag vad gäller urvalsprocessen för astrologerna, som verkar ha ett besvärande inslag av slump och improvisation. Sammalunda med de sju personer vars horoskop används.

Mest besvärande är att han inte redogör för de frågor som de sju hade att besvara. Mycket verkar vara rent nonsens, framkommer i förbifarten:
”Ten respondents complained that the answers of the subjects were often similar. For instance, in reply to a multiple choice question about their job, all subjects claimed to be reliable workers. But again, there were many more differences than similarities. Moreover, even in those cases when most subjects expressed a similar opinion, there were usually dissenters. For example, although four subjects had a vivid imagination and were fond of aesthetic experiences, there was one subject who showed not the slightest appreciation for such experiences. Why didn't his chart stand out from the others?”

Pålitlig arbetskraft, livlig fantasi, estetiska upplevelser – vad är det för gegga? Om frågeformuläret hölls på den nivån vore det ett under om svaren gick att skilja åt, vad Nanninga än påstår.

Hans försvar må vara att astrologerna själva godkänt frågorna – men där är den springande punkten för hela undersökningen. Den förutsätter inte bara att astrologers kompetens är bevis för eller emot astrologin som sådan, utan också att astrologer ska vara kapabla att utforma en rättvisande test av deras förmåga. Varför skulle de klara det? Så som testen är utformad jobbar de ju aldrig normalt.

Liknande tester av astrologer har gjorts förr och senare, vad jag vet med för dem föga smickrande resultat. Inte konstigt, eftersom det inte finns formella utbildningar och krav för astrologer. De är ett brokigt släkte av mer eller mindre autodidakta, med vitt skild syn på astrologin och dess verktyg.

Intressantast i Ninningas undersökning var jämförelsen av de 44 astrologernas resultat, som visade att de gissade hur olika som helst. Men Ninninga misstolkar detta som bevis på att astrologi inte fungerar, fast det i stället är just ett bevis på att astrologer inte har en homogen uppfattning om astrologin.

Det råder ringa samstämmighet om astrologin bland dess utövare, så hur ska den kunna granskas med dem som försökskaniner?

Tomas Lindblad faller i en liknande fälla som den där Rob Nanninga fastnat. När han försöker belägga att vetenskapen avfärdat astrologin råkar han med sina exempel i stället visa att astrologin inte prövats på ett vederhäftigt vetenskapligt vis. Därmed röjer han också sin okritiska syn på det som ger sken av vetenskap.

Läs även andra bloggares åsikter om astrologi, pseudovetenskap, skeptiker, vetenskapsjournalistik. Intressant?

Idol i repris, hur kul är det?

Idol återkommer på TV4, efter ett års bortovaro. Det blir samma programledare och samma jury (dock en man kort). TV4 talar om kontinuitet men man får hoppas att de i alla fall har försökt åstadkomma förnyelse. En flopp blir inte bättre i repris.

Senaste finalprogrammet för Idol, år 2011, sågs av färre tittare än något föregående (1.470.000 mot 2.000.000 vid rekordåret 2006). Det var med den programledare och jury som nu ska upp igen.

Märkligt att TV4 ska vara så blinda för den dramaturgi TV-mediet kräver. En renässans ska kännas just som en pånyttfödelse och kan därför inte komma dragande blott med de figurer som sågs senast – i synnerhet inte som de blott figurerade ett år, det år programmet hade minst genomslag.

Programledaren Pär Lernström fick inte till det, så vid en renässans kunde de väl åtminstone ha försökt återfå Peter Jihde, som praktiskt taget blev Mr. Idol under de år han ledde programmet. Kanske försökte de med honom, men i så fall utan att förstå att betala honom vad det är värt.

Juryns tre medlemmar blir Alexander Bard och de två Baggarna. Sistnämnda figurerade flera år med vissa poänger – framför allt ett klart lyft i lyhördhet från den första svenska Idoljuryn. Bard, som uppenbarligen har Simon Cowells elaka roll, är onekligen kapabel den – men det börjar bli riktigt tydligt att han alltmer hör till en svunnen era inom populärmusiken. Så vad vet han egentligen?

Nå, det kan även sägas om såväl jurykamraterna som hela Idolkonceptets fördomar om vad musik är och vad som utgör en idol.

Nu kommer det att vara svårt för tittarna att inte se årets Idol som en blek repris på föregående triumfer. Det räcker inte i en medievärld där varje år konkurrensen om publiken stegras så gott som exponentiellt.

De borde ha tänkt utanför boxen, för att skapa ett verkligt intryck av nytändning. En programledare från oväntat håll. SVT förstår att använda de många ståuppkomiker som växt fram det senaste decenniet och får därmed garanterad underhållning. Det är lite uttjatat. Men visst vore det väldigt lockande om t.ex. Magnus Betnér ställde upp och tilläts vara hela sitt elaka jag? Eller en återkomst som bräcker Idols om Björn Gustafsson accepterade jobbet. Det skulle garantera rekordtittarsiffror.

Men det skulle kosta TV4 och jag misstänker att producenterna tror sig kunna snåla på budgeten i överdriven tillit till konceptets egen styrka, fast den är tynande. Snålheten bedrar visheten.

För juryn kräver onekligen dramaturgin en elaking, en snäll och en mittemellan. Bard kan knappast spela annat än den förstnämnda rollen, men har han Simon Cowells trovärdighet? Paret Bagge är oklarare. Ofta är Anders den snällaste medan Laila velar lite hit och dit. Det är en svaghet men inte så noga med dem, för den viktiga rollen har förstås elakingen – så att säga skurken, fienden, som alla i Idol kämpar emot med väldigt dåliga odds.

Vem skulle vara en starkare skurk i dramat än Alexander Bard, som egentligen fyller måttet med undantag för hans falnande auktoritet? Det behöver vara någon som alla vet kan sin sak, som själv vet det och aldrig darrar på läppen. Någon som vet hur populärmusiken ser ut idag, inte på 1990-talet – förhoppningsvis äntligen också någon som förstår att det inte handlar om att sjunga rent eller traggla sig igenom karaoke i diverse olika genrer.

Det skulle vara en sådan som Håkan Hellström, om han hade lust att vara elak, eller Max Martin, som skapat en väldig mängd av de senaste decenniernas världshittar. Men ingen av dem behöver Idol. Jag tvivlar på att de ens har mycket tilltro till programidén.

Idol behöver mest av allt just en riktig idol i juryn. I USA begrep de det och satte in såväl Jennifer Lopez som framför allt Steven Tyler för ett par år sedan. Tylers tyvärr sparsmakade kommentarer var värda att invänta. I Sverige skulle det motsvaras av sådana som Per Gessle, ovannämnda Håkan Hellström, Ola Salo, som använts av TV3 i ett liknande program, eller en gammal elefant som Benny Andersson. Jag gissar dock att ingen av dem är särskilt sugen på att medverka.

I brist på stora kanoner borde Idol både i Sverige och andra länder åtgärda en allvarlig brist i hur juryn komponeras: det är bara folk från musikbranschen, som har sina fördomar om den och intressen i den, men ingen som så att säga representerar publiken.

Det skulle vara en rockrecensent, hävdar jag möjligen partiskt eftersom jag själv varit det. Recensenternas kompetens är att se musiken från det andra hållet, publikens, och de lär sig förhoppningsvis därigenom hur musikbranschens vanföreställningar kraschar mot verkligheten.

Recensentens jobb är att vara så att säga professionell publik och förhålla sig till hur ett artisteri mottas och upplevs av publiken. Det är faktiskt musikbranschens intressenter rätt dåliga på.

Hur som helst, Idol är ett TV-program och handlar därför egentligen om TV-dramatik, inte alls musik. Men premissen gör det nödvändigt att alltigenom låtsas att det handlar om musik, för att dramat ska engagera och bli trovärdigt. Så i praktiken är skillnaden liten.

Aftonbladet berättar om den nya Idolomgången här och här. Läs även andra bloggares åsikter om idol, alexander bard, TV4. Intressant?

Många är värda åtta miljoner – men ingen vd

SAS vd har åtta miljoner kronor i årslön. Då är den ändå sänkt med 20% på grund av flygbolagets kris. Bara några månader efter sänkningen talas det om att höja den igen (DN). Han är värd varken åtta eller tio miljoner. Det är ingen vd.

Det är särskilt tydligt i SAS, som gått från kris till djupare kris de senaste åren, fast de betalat sin företagsledning så rundhänt. Det finns inget samband mellan höga vd-löner och företagsframgångar. Snarare det motsatta, eftersom extremt uppskruvade löner och bonusar tuggar kraftigt på företagens inkomster.

Det finns inte ens någon som helst garanti för att dessa groteska löner och bonusar säkrar att företagen får de bästa krafterna i sina ledningar. Deras skenande ersättningar har blivit norm, så de gynnar lika mycket de många inkompetenta krafter som sätts att styra företagen. Idag är det svårt att hitta en vd som inte först och främst anstränger sig för att öka sin egen inkomst in absurdum, vad det än kostar företaget.

Det finns folk som är värda fantastiska ersättningar, men de sitter inte i företagens ledningar. De skapar vinster i stället för att tära på dem. Dit hör företagsledare som grundat egna företag och lett dem från ingenting till gigantiska framgångar – såsom Steve Jobs på Apple och Bill Gates på Microsoft, Ingvar Kamprad på IKEA (vad man än anser om honom), och så vidare. De förtjänar (och erhåller) ännu större ersättningar, mestadels helt enkelt genom deras andelar av den vinst de själva åstadkommit.

Det finns andra som är värda åtta miljoner om året och mer än så. Tänk bara på Zlatan. Han levererar och det leder bland mycket annat till stort klirr i alla möjliga kassor. Förmodligen får han bara en spottstyver av vad han är värd, fast han samlar miljonerna på hög. En annan svensk som verkligen själv varit instrumentell i sina och andras digra inkomster är Per Gessle, vars skivor sålts i mängder, för att inte tala om konsertbiljetter och alla möjliga royalites.

Det är faktiskt inom kulturen det är lättast att hitta människor tveklöst förtjänta av sina inkomster – oavsett hur stora de är, eftersom dessa bara kommer sig av den omsättning de själva genererar med populariteten hos sitt artisteri. Madonna, Lady Gaga, till och med den där spelevinkern Justin Bieber – de är själva anledningen till sina framgångar och utan dem skulle dessa inkomster försvinna.

Sammalunda med författare som J. K. Rowling, vars Harry Potter har sålt vidunderligt mer än något bokförlag skulle förmå att föreställa sig ens i sin våtaste dröm. Och filmerna på det. Vilket leder oss in på skådespelarskrået, där det finns många som i högsta grad genom sin medverkan bidrar till kassasuccéerna. Daniel Radcliffe hör säkert dit. Det gör onekligen även t.ex. Brad Pitt och hans actionpackade sambo Angelina Jolie. Deras gager må vara astronomiska, men oftast betalar de sig ändå med råge i filmintäkter.

Varför ringa framgångsrika företagsledningar roffar åt sig så orimliga andelar av företagens intäkter beror inte alls på någon rätt därtill. Det beror bara på att de kan. De tjänar varandra i styrelser och ledningar i en stigande spiral av ersättningar, eftersom de är satta att hålla i kassorna. De styr över pengarna och kan därför roffa åt sig oförskämt stora portioner av dem – med stöd av varandra i ett nätverk av kumpaner som kliar varandras ryggar.

Jag har svårt att se dem som annat än rövare.

Låt dem pröva att sparka boll i en fotbollsmatch eller spela in en poplåt eller svinga en trollstav i en Harry Potterfilm – eller för den delen ratta en Boeing 737 från Arlanda till Heathrow. Sedan kan det vara dags för löneförhandling.

Läs även andra bloggares åsikter om SAS, ekonomi, vd-löner, bonusar. Intressant?

Ingen granskning av Melodifestivalen

Jag har sett stumpar här och där av Melodifestivalen, vilket inte är något jag direkt skryter med. Men det måste påpekas igen: svensk journalistik fallerar fullständigt inför detta spektakel. Ingen granskning alls, bara pladder och joller. Ändå finns det så mycket att undersöka.

Inte ens Uppdrag granskning, TV-programmet som anser sig så tufft, gjorde minsta ansträngning när de förra året behandlade Melodifestivalens general Christer Björkman. De nöjde sig med att parasitera lite på hans kändisskap. Jag skrev om det här.

Övriga media gör ingenting annat än glitterreportage och skvaller från efterfester. All riktigt journalistik är som bortblåst. Det bottnar måhända i att ingen reporter med självaktning vill ta Melodifestivalen på allvar – men vad har de då i yrket att göra? Och varför går de i så fall med på att sjunga med i kören, som om allt vore frid och fröjd?

Det stinker om Melodifestivalen. Hur tas låtarna ut, varför ständigt några få återkommande och dominerande låtskrivare, skivbolag och framför allt musikförlag, doldisarna som hela evenemanget kretsar runt, för att inte säga betjänar?

Melodifestivalen har ett minimum av transparens, fast den är i statliga televisionen SVT, som ska vara befriad från kommersiella intressen. Och journalisterna tar det med ro.

Jag såg denna lördagkvälls återkvalsprogram, som var samma lömska soppa som föregångarna, förstås. Röstsiffrorna hölls hemliga – också för dem som röstades ut. Ännu underligare: kriterierna för vilka låtar som skulle duellera mot varandra av de fyra i kvällens semifinal nämndes det inte heller något om.

Självklart kan en producent i hög grad styra vilka låtar som går vidare till den stora finalen, genom hur de ställs mot varandra. Det är en baggis när man har röstsiffrorna från föregående omgång. Så varför inte ett ord om hur duellanterna kombinerades? Det är bara ytterligare ett exempel på mörkläggningen som är Melodifestivalens främsta kännetecken.

Den mest alarmerande mörkläggningen är förstås den som gäller när de tusentals inkomna bidragen ska reduceras till de 32 som väljs att framföras i TV. Där får inte tittarna rösta, vilket förstås skulle vara komplicerat – men urvalsprocessen borde vara fullständigt genomlyst. Det bryr sig inte pressen ett dugg om att ens efterfråga.

Efter kvällens program tittade jag till DN:s bevakning av programmet. Den tunga draken är inte ett dugg bättre än andra media. Bara glam och blaj, skrivet av deras särskilda Melodifestivalskribent Hanna Fahl, som i artiklar och blogginlägg är lika ytlig och obekymrad som Christer Björkman själv. Så här avslutar hon sin rapportering från kvällens avsnitt:

“Dags att packa ihop och dra till efterfesten nu. Gissningsvis kommer både Ewald och Stjernberg att riva dansgolvet. Fahl på festival ska äta buffé och dricka en drink. Hörs snart!”

Där gör hon ett flagrant övertramp gentemot pressetikens regler. Och skryter med det. Hon ämnar låta sig bjudas på party av festivalledningen. Inte undra på att hon struntar i den kritiska granskningen.

Jag har själv jobbat på DN som rockrecensent för ett stort antal år sedan, så det smärtar mig att se detta förfall. Visst kämpar DN som alla andra tidningar mot det tynande som Internet innebär för pressen – men inte är journalistiskt förfall någon räddningsplanka. Tvärtom.

Så när kommer en riktig journalistisk granskning av det korrupta spektaklet Melodifestivalen? Och vad är det för fel på svenska nöjesjournalister, som aldrig ens kommer på tanken att göra en sådan granskning?

Det har jag efterlyst i flera blogginlägg genom åren, t.ex. här, här och här. Jag skrev även i skråets egen facktidning Journalisten om det. Men väntar alltjämt. Det är svårt att ta pressen på allvar när den inte tar sitt eget jobb på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om meldoifestivalen, pressen, journalistik. Intressant?

Tidningarna dör hellre än att tänka om

Pressens kris diskuteras alltmer öppet – och ensidigt. Det handlar mest om att hålla liv i tidningarna med statsbidrag. Som museer.

Kulturminstern intervjuas i DN om presstödet, som är under utredning. Några chefredaktörer tillfrågas om lägets allvar. I båda fallen står den gamla tryckta tidningen i centrum, som om god journalistik blott kunde räddas genom bevarandet av den. Det är förnekelse.

En betydligt mer nyanserad och eftertänksam syn står presstödsutredaren Åke Wredén för. Han grunnar också läsvärt på långsiktiga konsekvenser av Internets ökande betydelse.

Vi måste hålla isär teknik från innehåll. Den tryckta tidningen håller på att förlora sin betydelse, men inte den kompetenta journalistiken. Internet har gjort vår värld än mer globaliserad och mediaintensiv. I denna smältdegel är det klart att behovet av seriös journalistisk bevakning och rapportering växer fram med förnyad angelägenhet. Det kommer också att generera intäkter, som gör sådan journalistik såväl möjlig som lönsam.

Men det kräver nya idéer, nya utformningar och nya vägar till läsarna.

Reklamen, som länge varit den tryckta pressens huvudsakliga inkomst, kommer självklart att flytta sina pengar till Internet. Den är bara långsam med det, eftersom de flesta tidningarna fortfarande trycks och knycker det mesta av reklambudgetarna.

Pressens gny om bristen på reklamintäkter för nätupplagorna är bara girigt, eftersom de fortfarande håvar in reklampengar för papperstidningarna och inte vill att de ska minska. De drömmer om en fördubbling av reklamintäkterna och denna trånad förblindar dem.

I och med att de fortsätter att måla in sig i detta hörn blir jag alltmer tvivlande på att nuvarande bamsar bland pressens aktörer har en chans att överleva. Framtiden hör snarare till de nydanande äventyrare som inte släpar med sig ett gammal bagage. De som oreserverat vågar satsa nytt är bättre rustade för Internet, där det hör till vardagen.

Alltså: i stället för att försöka både bevara den gamla tynande täckningen för tryckta tidningar och breda ut måttligt omsminkade versioner på nätet, borde satsningar göras på nyhetsmedia helt skapade för nätet och därför formbara efter dess förutsättningar och behov. Och den dominans som ett fåtal tidningsbolag hittills haft på nyhetsrapporteringen är bara att glömma. Äntligen.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, tidningskris, presstöd, internet. Intressant?

Farväl Författarförbundet!

Jag blev medlem i Sveriges Författarförbund 1980 och är det alltjämt – en liten stund till. Det är en sammanslutning där jag mestadels känt mig som en katt bland hermelinerna.

Författarnas eget förbund genomsyras av en syn på det fria ordet som i mina ögon är trångsyn, och en tillämpning av toleransen som jag vågar påstå att Voltaire skulle ge mig rätt i att kategorisera som intolerans. Så det får vara nog nu.

Principiellt är jag fortfarande anhängare av idén om solidaritet, att göra gemensam sak med meningsfränder och medmänniskor för allas bästa, men då måste det vara ömsesidigt. Författarförbundet är djupt nedsjunket i klassamhällets förgiftade världsbild, som ursäktas med finkulturens förlegade värderingar, där fundamentet är: Kultur är finare ju högre upp i pyramiden den har sin hemvist.

Det kallas kvalitet men är inget annat än en mätsticka för klasstillhörighet. De författarskap som förbundet värnar om är de där överklass och burget borgarskap lyser mellan raderna. Paradoxalt nog görs det ofta genom teser som hävdar jämlikhet och folklig rättvisa – men med snäva definitioner som gör vissa så mycket jämlikare än andra.

Det är de privilegierades retorik för att berättiga sina privilegier. Förr kallade man det salongsbolsjeviker. Termen är mer eller mindre utgången, men knappast beteendet.

Jag har varit verksam i diverse ideella föreningar men aldrig stött på så mycken sortering i ”rätt” och ”fel” personer som inom Författarförbundet. Det har varit särskilt beklämmande på förbundets stämmor, där stämningen varit rent hatisk mot den ena eller den andra, utan att skälen för detta presenterats – som om de vore ovidkommande. Somliga var paria, stundtals eller ständigt, beroende på hur osynliga vindar blåste, och detta var något som av princip inte skulle redovisas sakligt. Det skulle man veta ändå, annars var man själv paria.

Självklart framkallade det en paranoid stämning, som nog skulle känts bekant för dem som genomlevde McCarthyismens USA. Författarförbundets stämmor blev uppvisningar i vad vi kallar politisk korrekthet – men dessutom med ett infamt eftertryck som uppmanade till pöbelmentalitet. En kyrka byggd runt inkvisition.

Jag vet att det ovanstående låter som absurda överdrifter, men jag försäkrar att stämningen var kusligt tydlig på de förbundsstämmor jag bevistade. Människor som ansåg sig vara avantgarde i kulturens samhällsbygge paraderade med sin förträfflighet och spottade på envar som inte passerade deras nålsöga, vilket egentligen blott handlade om klasstillhörighet.

Ett exempel på den trångsyn som omhuldas i Författarförbundet är skiljelinjen mellan finkultur och populärkultur, en uppdelning som redan med sin terminologi avslöjar den hierarkiska elitismen: kultur som är populär kan inte vara fin. Det är förstås en kultursyn som sträcker sig långt utanför Författarförbundet, men som sannerligen borde avfärdas inom författarnas egen sammanslutning.

Begreppet kvalitet blir med denna syn lika med finkultur, vilket är hur galet som helst, även i ett historiskt perspektiv. Oftast är det just den litteratur och annan konst som föraktats av överheten och dess smakråd, som med tidens tand visar sig vara den bestående och värdefullaste i vårt kulturarv. Därför brukar den med tiden av överheten definieras om till finkultur, som om det vore dit den alltid hörde. Knappast.

Jag drabbades själv av den där trångsynen, redan från början av mitt medlemskap i Författarförbundet. Vid någon sammankomst när jag var ny och ung, i början på 1980-talet, förklarade förbundets förste vice ordförande Benkt-Erik Hedin förtroligt för mig att de hade ett nyfiket öga till mina romaner, men han rådde mig att när det gällde mina ansökningar till Författarfonden: ”Nämn inte astrologiböckerna.”

Jag har skrivit böcker om astrologi, ett ämne som man förvisso kan ha delade meningar om, men jag ansåg redan då att det inte var författarkårens sak – eller Författarfondens – att bestämma vad som var goda eller dåliga ämnen för litteratur. Det är på sin höjd något för eftervärlden att bedöma. Med den uppstudsighet som kom av förortsuppväxten blev det därför en princip för mig att ständigt nämna och upprepa även mina astrologiböcker. Tilldelningen av fondstipendier blev därefter.

Det var i mina ögon samma sak som när en reporter på TV gjorde ett inslag om mig och min förortsskildring Ikaros över Brandbergen för ett kvällsmagasin i dåvarande TV-monopolet, där Annika Hagström (gift med författaren Anders Ehnmark, bara ännu en länk i kedjan av nepotism inom kulturen) var den tunga programledaren.

När hon såg en förhandsvisning av inslaget sa hon: ”Det där är ingen förortsgrabb. Han har växt upp i stor familj på Östermalm, det ser väl jag!” Hon vägrade också att tro att jag växte upp med en ensamstående mor, hur hon nu kunde slå fast det med sådan visshet. Jag vet tyvärr hur: jag kunde uttrycka mig. Det stämde inte med hennes bild av förortsungar. Man skulle vara dum i bollen, för att därmed vara helt beroende av hennes och hennes gelikars vägledning.

Annika Hagström vägrade att sända inslaget, så det kom i stället i ett annat program senare. Någon tid därefter träffade jag henne på Norstedts förlagsfest – en ”fin” begivenhet. Då skyllde hon ifrån sig och påstod att det var andras beslut över hennes huvud. Så går det till i de fina salongerna.

Jag har mött den där trångsyntheten på mängder av andra sätt i kulturkretsen och Författarförbundet. Mönstret är alltid detsamma. Man är fin om man från födseln hör till de fina, eller spelar med 100% i deras spektakel. Annars är man fördömd. Och de har mage att påstå inte bara att de har ideal, utan att de kämpar på idealens barrikader.

Det var bara när jag skrev musik- och teaterrecensioner i Dagens Nyheter, kulturetablissemangets katekes, som jag märkte en respekt från deras krets och hanterades nästan som en like. Det var förstås bara ännu vämjeligare.

Jag har ideligen varit äcklad men ändå hängt kvar i det där förbannade Författarförbundet, som anser sig ha rätt till genväg till regeringens kassakista och alla möjliga andra stödåtgärder, eftersom det folk de föraktar inte köper tillräckligt många böcker för att betala deras dyra krognotor och Östermalmslyor. De som envisas med att poesi är finare än prosa bara för att så är det, och att Bonniers förlag är lika med kvalitet för det är ju Bonniers.

Varför har jag hängt kvar? Det är nog den lydighet som förväxlats med solidaritet i vår moderna världs nyspråk. Man liksom borde vara med om man nu skriver böcker. I kärnan måste väl ändå Författarförbundet vara det fria ordets Mecka? Med dårens envishet har jag hållit fast vid det hoppet genom decennierna, trots ideliga besvikelser.

Det är dystert. Författarna behöver en sammanslutning som värnar om åsiktsfriheten, även dess mest vildsinta uttryck. Men jag tror inte längre att Författarförbundet kan bli det. Egentligen har jag nog inte trott det sedan min mest ungdomliga blåögdhet på 1980-talet. Förbundet har alltid varit och kommer alltid att vara blott en bastion till försvar för överhetens privilegier.

Ändå kunde jag av blott gammal vana ha hängt kvar till döddagar. Men detta år blev det akut genom snöd penningnöd. Det kostar en duktig slant att vara med i Författarförbundet: 1.400 kronor om året. Sedan jag slutade som krogrecensenten Bong på Sydsvenskan och därmed halverade min redan blygsamma inkomst är det ett belopp som smärtar att punga ut. Så jag har fortfarande inte betalat årets avgift.

Här om dagen kom en email från Författarförbundet där de förklarade att om jag inte genast betalade skulle jag uteslutas. Det är onekligen tålmodigt, eftersom året snart är slut. Men det stämde mig till ny eftertanke. 1.400 kronor svider i min ekonomi, dessutom svider också åren av besvikelse över Författarförbundets trångsyn. Så varför betala?

Trots allt är det med stor vånda jag beslutar mig för att skriva detta och i samma anda strunta i betalningen. Säkert borde jag i stället med högstämd röst förklara mitt utträde ur förbundet, men det är i mina öron alltför mycket av kulturelitens skådespeleri. Jag föredrar att bli utesluten för att jag inte har råd med avgiften – eller i alla fall inte kan motivera den i min snäva ekonomi. Det är för mig en sannare symbol för hur galet det är.

Inte för att jag tror att de bryr sig. De hade nog gärna varit utan mig redan när jag vägrade att förtiga mina astrologiböcker.

Vi är helt enkelt inte samma sort, även om vi alla kallar oss författare. Det är bättre att jag skriver mina tokiga böcker, så får de hållas med sin teater på den där upphöjda scenen. Åt var och en sitt.

Läs även andra bloggares åsikter om Sveriges Författarförbund, Författarförbundet, litteratur, klassamhället, kultur. Intressant?

Fyra grader till Ragnarök

Världsbanken ger sig in i klimatfrågan med en skrämmande rapport om 4° temperaturökning under detta sekel. Det har de inget solitt vetenskapligt stöd för, så de resonerar vagt om hur hemskt det vore om det skulle ske. Och svensk press jönsar med. Inte undra på att klimatkrisen ifrågasätts – annat vore aningslöst.

Här är Världsbankens rapport 4° Turn Down the Heat De koncentrerar sig förstås på världsekonomiska konsekvenser, men det är ändå märkligt att de utgår ifrån en sådan anmärkningsvärd prognos, som strider mot det mesta som hittills sagts – även bland klimatkrisförespråkare.

Svenska tidningar kastar sig glupskt över saken. Heidi Avellan på Sydsvenskan använder rapporten fullständigt okritiskt som ett argument mot klimatskeptiker, som hon menar är ovetenskapliga fast hon själv uppenbarligen inte gör hemläxan.

Svenska Dagbladet publicerar som flera andra media en text från TT om saken, där den framställs som kalla fakta (om uttrycket tillåts i sammanhanget). De har också intervjuat en professor i fysisk geografi, Lennart Olsson, som hävdar att det finns än värre scenarier i vissa studier (6-7° ökning på hundra år). Han hoppar dock över deras sannolikhet.

DN är ändå roligast. Där har deras vetenskapsreporter Karin Bojs tagit sig friheten att anonymt intervjua sig själv, som om hon vore en av experterna. Hon sväljer rapporten med hull och hår, som om den vore gudsord. Det gör hon i och för sig med allt vetenskapligt material hon får i händerna. Hon ser sin roll mer som predikare av naturvetenskapens ofelbarhet än som granskande journalist. Bedrövligt.

DN har också återgett ovannämnda TT-artikel i sin helhet. Där tillfrågas ”miljöprofessorn” Johan Rockström om rapportens betydelse. Lika lite som geografen Olsson är han någon meteorolog. Han är agronom.

Pressen måste lära sig att när de ska ha uttalanden från experter bör det vara experter på ämnet i fråga. De tänker ungefär som med kändisarna: de tillfrågas om allt mellan himmel och jord, som om de begåvats med särskild visdom just för att de blivit kända nunor. Men ansiktet räcker inte in till hjärnbarken.

Sveriges Radio och dess Ekoredaktion, som ska vara saklighetens försvarare i svenska media, går allra längst i sina många artiklar om Världsbankens rapport. Där framställs det som att 4° temperaturökning är ett ofrånkomligt faktum, fast det inte ens hävdas av rapporten i fråga. Här är två citat från SR:s hemsida: ”Världsbanken kom igår med nya siffror som visar att jordens medeltemperatur stiger med fyra grader.” ”Världen går just nu mot en temperaturhöjning på fyra grader.” De har inte läst på ett enda dugg.

Genomgående är att den intressanta läsningen i ämnet inte ges i ovannämnda artiklar, utan i kommentarerna under dem. Där är det gott om pålästa inslag. Ytterst pinsamt för en mediabransch i djup kris, som hela tiden hävdar sig vara så viktig just för att den enligt egen utsago har saklig och oberoende journalistik. Knappast i detta fall, eller närhelst det blir häftigare rubriker om man slarvar med granskningen.

Så hur ser det egentligen ut? Man kan ju åtminstone fråga en meteorolog. Här är en av de mest meriterade vi har i Sverige, Lennart Bengtsson, professor i meteorologi. I denna debattartikel i UNT meddelar han till exempel att uppvärmningen sedan år 1900 varit 0,7°. Att den skulle skutta iväg till 4° under de kommande 50 åren eller så blir därmed minst sagt osannolikt. Grönlandsisen, som är ett annat återkommande skrämskott i klimatdebatten, har minskat med blygsamma 1%. Det betyder knappast att den håller på att försvinna.

Lennart Bengtsson irriteras begripligt av okunnigheten i debatten och därmed hos allmänheten, speciellt som det får till följd att felaktiga beslut fattas och galna prioriteringar görs.

Det har de senaste åren kommit otaliga larmrapporter om ett klimat som ger intryck av att skena. De gedigna vetenskapliga rapporterna är förstås mycket mer sansade och försiktiga i sina slutsatser, men det hjälper inte när media tolkar dem som ovan – i synnerhet som politiker och andra beslutsfattare just läser tidningarna i stället för de vetenskapliga rapporterna.

Fördomarna och missuppfattningarna snubblar på varandra i en salig röra. Exempelvis är det ingen som ifrågasätter temperaturökningen. Den har hållit på sedan lilla istiden på 1600-talet. Däremot är det tveksamt om den accelererar eller i vilken grad den beror på mänsklig miljöpåverkan. Likaså är det ingen som ifrågasätter en ökning av koldioxidnivån – däremot åter hur alarmerande det är och vad det betyder för klimatutvecklingen.

Självklart är mänsklig påverkan (och åverkan) på naturen omfattande. Man behöver bara ta en flygtur för att förstå det. En så gigantisk civilisation kan inte gå spårlöst förbi. Men det gäller inte bara klimatet (där dessutom vår påverkan är särdeles svårbevisad och därför mestadels perifer), utan även mängder av andra faktorer. Vi gallrar skoningslöst i naturens bestånd. Vi förgiftar den och oss själva med en hel kemilåda i massproduktion. Vi skapar en värld som på hur många sätt som helst ogenerat kittlar sin egen plötsliga undergång.

Om det går åt fanders misstänker jag att det sker innan klimatet hinner göra det åt oss. Men jag är en så obotlig optimist att jag tror det löser sig innan det går så långt, vad hotet än är.

Katastrofer kommer, det är alldeles säkert, men Ragnarök lär dröja. Utom i pressen, där det sker hela tiden. Men de lever på sensationer och måste därför ständigt hitta på dem, precis som finansekonomin lever på kriser och därför alltid skapar dem.

Läs även andra bloggares åsikter om världsbanken, klimatkrisen, klimatskeptiker, pressen. Intressant?

Pressen må dö, men inte journalistiken

DN har en artikelserie om tidningarnas mörknande framtid, där den granskas från diverse vinklar. Det är god journalistik, hur det än må smärta skribenterna. För pressens framtid är bara ljus om man tänjer på begreppen. Men journalistiken kommer att bestå.

Det har hunnit bli en klase artiklar på temat och det lär bli fler.

I juli skrev kulturreportern Georg Cederskog en resebetraktelse över de sjunkande upplagornas press på pressen i England. Där ges en bild av samstämmighet bland redaktörer om att framtiden för tryckta tidningar redan är så gott som omintetgjord – lustigt nog motsagd blott av representanter för journalistskolorna, som syns hänga kvar i forntiden som om den vore helig.

I augusti skrev DN om tidningarnas jakt efter nya sätt att ta betalt, med koncentration på den svenskan situationen. Det handlar mest om en naiv tro på att ta betalt för nätupplagorna, som tycks bottna blott i att det kostar att göra tidning. Som om det vore konsumenternas moraliska skyldighet att betala för att hålla systemet flytande. I jämförelse med de engelska tankegångarna är det rena förnekelsen.

Senare i augusti berättades om kundtidningarnas framgångar, i motsats till hur det går för övrig press. Men det betyder att de lämnar journalistiken till förmån för reklamens värld, som har sin egen försörjning – knappast via prenumerationsavgifter från konsumenterna. Kundtidningar är reklam, inget annat. Inte heller handlar det ett dugg om journalistikens grund: nyheter.

Samma dag skrev Åsa Beckman ett slags krönika där hon beklagar kundtidningarnas framgångar och betonar vikten av vad hon kallar oberoende journalistik, ett begrepp som kan ifrågasättas. Mest verkar hon syfta på de egna arbetskamraterna.

I september rapporterades att Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturdel som ett led i omfattande besparingar på grund av pressens tilltagande kris. De avskaffar också sportredaktionen. I stället ska de köpa in frilansmaterial, vilket i praktiken innebär minskad bevakning – annars torde det inte bli billigare. De tänker sig också en betallösning, med sedvanligt naiv optimism om dess utdelning.

I mitten på oktober skrev Richard Swartz en kolumn, vilket väl ska vara en krönika, om kvalitetstidningens förfall, med Svenska Dagbladet som aktuellt exempel på grund av dess neddragningar. Han hävdar att det bara finns ett dussin ”kvalitetstidningar” kvar i hela världen, hur han nu kommit fram till det och vilka som må vara hans kriterier. Jag vågar gissa att han räknar DN till dem. Mest gnyr han på neddragningarna, som om de vore av illvilja blott, och ger en känga åt nätpirater, som om de styrde över tidningarnas ekonomi. Högdraget nonsens som bara kan övertyga en läsare om sundheten i att inte prenumerera.

Den 25 oktober startade DN en serie kallad ”Vad är en tidning”, liksom lite existentiellt sådär, men det första bidraget från kulturchefen på en tysk tidning, som hävdar att det inte finns någon tidningskris, blott föränderlighet. Så sant, men hans slutsats blir att tidningarna ska vara eftertänksamt kommenterande, något de redan i hög grad gått bet på. Klokhet går inte att garantera. Det leder blott till högmod, som är den snabbaste vägen till dumhet. Dessutom hjälper det föga mot pressens kris. Ändå envisas han med en tro på papperstidningens framtid, som om det är ett ändamål i sig.

Det andra bidraget till ”Vad är en tidning” skrevs av Anette Novak, f.d. chefredaktör på Norran. Hon letar efter tidningens själ och hjärta, med vilket hon syftar på en ideologisk grund för granskande nyhetsjournalistik. Det är närmast en truism, men leder lätt till redaktörer som anser sig vara smak- och åsiktsföredömen för läsarna. Den attityden skämmer redan pressen sedan länge. Knappast någon medicin mot tidningsdöden. Dock verkar hon uppfriskande befriad från kollegornas paniska värnande om just den tryckta papperstidningen.

Den senaste artikeln i serien om tidningarnas framtid kom den sista oktober och handlar om pressen som teknikens fånge. Den är skriven av Svenska Pens ordförande Ola Larsmo, som anser att telekomföretagen borde ersätta pressen för att dess nätupplagor är en stor del av vad Internet erbjuder – och som allmänheten betalar telekomföretagen för. I praktiken skulle det därmed bli så att pressen försörjdes av ökade telekomkostnader för allmänheten, vilket inte är långt ifrån en skattefinansierad press. Dessutom säger Larsmo ingenting om alla andra hemsidor på nätet med storpublik – ska inte också de ersättas, fast de inte är gamla tidningsbolag?

Det är ett utmärkt initiativ av DN att ombesörja den här diskussionen på sina sidor, men hittills är den beklämmande idélös. Det handlar uteslutande om att bevara status quo – en press som får sina pengar trots att dess dominans över informations- och nyhetsflödet minskar. Med andra ord, pressens debattörer ser om sitt eget hus.

Med den attityden är deras undergång ofrånkomlig. De är som fabriken Facit var när elektronräknarna kom: fabriksledningen avfärdade det som en tillfällig fluga och envisades med produktionen av mekaniska räknare. Gissa hur det gick för dem.

Tidningarna försöker likställa press och journalistik, men det är två helt olika fenomen, om än de delat säng rätt länge. Pressen, i synnerhet i tryckt form, är på utdöende, men journalistiken består och har till och med vuxit.

Det finns fler människor än någonsin förr som presenterar och kommenterar nyheter. De når en hel värld fast de inte har ett gigantiskt mediabolag i ryggen. Det är förstås alldeles underbart och kommer i längden att leda till ökad kvalitet inom journalistiken, ökade möjligheter för allmänheten att själv välja vilka källor de använder sig av för nyheter och debatt.

De nya skribenterna må kallas bloggare eller annat, men en stor del av dem jobbar rent journalistiskt – i många fall med större kompetens än tidningarnas redaktörer i samma ämnen. Många av dem har också hittat inkomster, som mer än väl kompenserar dem för arbetet. Det må vara annonser eller sponsorer, eller andra affärsavtal som är ytterst jämförbara med hur pressen genom alla år har fixat sina inkomster.

På Internet reder det ut sig med tiden. Dugliga och förtroendeingivande skribenter uppmärksammas och finner möjlighet till utkomst, fast de inte är knutna till en tidning.

Det blir lite som att i politiken gå från partival till personval. Hittills har tidningarna som sådana varit auktoriteterna, oavsett vilka journalister de haft i sina stall. Nu kan läsarna lämna beroendet av en tidnings orubbliga styrning för att söka sig direkt till de skribenter de uppskattar. De väljer person i stället för institution.

Kanske är det helt enkelt så att tidningarna som institutioner är i utdöende, om de inte snabbt och radikalt hittar sätt att försörja sig på nätupplagorna (och betaltjänster är bara att glömma, har det redan visat sig). Men det betyder inte alls att även journalistiken dras med ner i graven. Den har en lysande framtid, för därom är vi nog alla överens: en gedigen, kunnig och tillförlitlig nyhetsbevakning kommer vi alltid att behöva. Så det kommer vi alltid att ha.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, journalistik, tidningar, tidningsdöden, DN. Intressant?

Kolmården slingrar sig

Jag undrade vad som hänt efter dödsolyckan i Kolmården i juni, där en djurskötare dödades av vargarna, så jag gjorde en sökning på nätet. Polisutredningen verkar fortfarande pågå men djurparken har gjort sin egen Olycksrapport, enligt vilken de är hur oskyldiga som helst. Jaså?

Det är inte så lite av Tage Danielssons vers om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Den var så osannolik så den har helt enkelt inte hänt. Samma tongångar redovisar Kolmårdens ledning i sin så kallade Olycksrapport från den 28 september, som egentligen bara är ett eget försvarstal.

De vill inte ens konstatera att djurvårdaren verkligen dödades av vargarna. I stället skriver de att det är ”mycket som tyder på att vargarna vållat hennes död”. Och vad skulle tyda på att det inte var så?

Texten på sex sidor är annars till övervägande del rena reklamskriften, där den egna verksamheten lovprisas på alla möjliga sätt. Någon särskilt detaljerad rapport över olyckan är det inte alls, den nämns snarast i förbifarten – mellan alla floskler om Kolmårdens välsignelser. Det enda de kommer fram till om olyckan är att medarbetare fann djurvårdaren död och ”vad som utlöste olyckan är fortfarande oklart”.

De medger dock, i motsats till tidigare påståenden, att incidenter förekommit innan dess. De nämner en från maj 2011, som de avfärdar med orden ”utan direkt attack och utan att personskada uppkom”. Men Aftonbladet vaknade till och kollade saken närmare. Det visade sig vara en synnerligen alarmerande situation där en djurvårdare fick svinga en spade till försvar och kände sig ytterst hotad av flera vargar. Det tog 40 minuter innan vårdaren lyckades lämna inhägnaden. Inte heller då kom någon till undsättning, så man undrar vilken beredskap de brydde sig om att ha.

Rapportens senkomna beskrivning i förbifarten av incidenten ger knappast en rättvisande bild av den. De försöker blott ursäkta att händelsen så gott som ignorerades och undanhölls pressen vid dödsfallet, då Kolmårdens ledning i stället hävdade att inga incidenter förekommit tidigare. De gör bort sig i slag på slag. Man får hoppas att polisutredningen går till botten med det uppenbart bristande säkerhetstänkandet på djurparken.

Ändå har de mage att på sin hemsida i ett uttalande den 1 oktober skryta med de säkerhetsföreskrifter de nu har infört och påstå att ”för oss går säkerheten först”. Nu, ja. Det är så dags.

Jag bloggade även om olyckan på Kolmården när den hände. Det blogginlägget är här: Allt kan hända.

Läs även andra bloggares åsikter om Kolmården, vargar, olycksrapport. Intressant?

Vad har Obamas hund med saken att göra?

DN har lite frågesport på nätupplagan: Vad vet du om Mitt Romney och Barack Obama. Men de frågor som tidningen puffar med på förstasidan är löjligt oväsentliga. Se bilden ovan. Varken Romneys pappa eller Obamas hund ställer upp i valet.

DN råkar med detta göra USA-valet till en leksak. Ska vi rösta mellan pappan och hunden, är det tänkt? Vad tänker de på DN egentligen om sin läsekrets?

Tidningarnas desperation inför sjunkande upplagor tar sig pinsamma uttryck. DN försöker popularisera sig men vet ingenting om det, så följden blir bara ett stigande förakt från den läsekrets de fordom haft och skulle kunna hoppas på i framtiden.

Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

Någon på redaktionen måste i efterhand ha tänkt till, för i frågorna om Obama saknas sedan den om hundens namn. Men Romneys pappa kvarstår. Det är väl ett erkännande åt nepotismens betydelse, som förvisso är större vad vi väljer att kalla våra hundar.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, journalistik, pressen, Barack Obama, Mitt Romney, presidentvalet, USA

DN fabulerar och fantiserar

Så var det dags för DN att göra en Aftonbladet. Nätupplagan har fått artiklar märkta DN Plus, som man måste betala för att se. Inte många ännu, men det lär snart bli fler. Jag är säker på att det går åt fanders för DN om de målar in sig i det hörnet.

DN kallar sin betallösning för digitala paketet. På dess reklamsida (se bilden ovan) är det fyra animerade standardtyper som var och en via en jönsig reklamtext har sin poäng med att teckna upp sig för servicen. Det är en så slätstruken grupp av såväl gestalter som klyschor att jag undrar om inte DN skulle börja med att byta reklambyrå – eller har de en så grådaskig syn på sina läsare?

Dessutom har de mage att påstå att servicen kostar ”från endast 29 kronor i månaden”, men när man klickar på beställ är det 199 kronor per månad som gäller – om än de som redan prenumererar på papperstidningen får en månad gratis, vilket är en piss i Nilen. Vad då 29 kronor? Det är rent ljug.

Det är inte särskilt realistiskt. Det är desperat. Tidningarnas upplagesiffror dalar drastiskt, hur de än försöker dölja det med diverse manipulationer av statistik och med gratisexemplar. De vill ha Internets extremt låga distributionskostnad och omfattning, men de vill inte anpassa sina prisnivåer. Det går inte ihop.

Om detta är vad de har att komma med är de snart historia. Och med den envetna dumhet de härmed visar upp är det lika så gott.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, digitala paketet, nättidningar, internet, pressen. Intressant?

Pressens framtid är på nätet, annars har de ingen

Newsweek, den stora amerikanska veckotidningen, upphör vid årsskiftet med sin pappersupplaga. Därefter ska den bara finnas på nätet. Det är ett drastiskt steg, som de allra flesta tidningarna knappast kan undgå, förr eller senare.

I och med Internets framväxt sitter pressen i en lustig rävsax. De lever på annonsintäkter, som beräknas på upplagorna – men dessa minskar på grund av att det mesta går att hitta på Internet.

I sina nätupplagor får tidningarna dock inte lika bra betalt för sina annonser som i tryckt form, så de vågar inte stänga tryckpressarna. Därmed befinner de sig i ett slags limbo, där de tryckta upplagorna dalar accelererande och inkomsterna tar samma väg. Det slutar illa, om de inte vågar göra vad verkligheten kräver av dem.

I stället jönsar de. Newsweek ska från 2013 bara finnas i en nätupplaga som man måste prenumerera på. Varför skulle någon större skara göra det, när nyheter är gratis på hur många webbsidor som helst?

Det är gratissidorna på Internet som får de stora besökartalen och därmed kan ta ordentligt betalt för annonser där. Betalsajter kan knappast leva på annonser, så de måste få ihop ekonomin på blott prenumeranter.

Det har tidningar aldrig lyckats med. Även under den tryckta pressens glansdagar var det annonserna som utgjorde lejonparten av inkomsterna. Prenumerationer och lösnummerförsäljning stod för smulor i kassakistan. Så hur kan de inbilla sig att det ska gå bättre på nätet?

Ändå är det i samma riktning de flesta tidningar tänker sig framtiden, också i Sverige. De hoppas kunna ta så pass betalt för sina nätupplagor från prenumeranter att det ska gå ihop, fast annonsintäkterna knappast kan bli så tilltagna som de varit förr.

Det handlar om dominans. Före Internet dominerade tidningarna nyhetsflödet så gott som fullständigt – även i jämförelse med radio och TV, som saknade såväl bredden som djupet. Dessutom var det även etermedia inräknat ganska få aktörer som delade på kakan. Det är slut nu.

Eftersom tidningarna inte längre har samma dominans över nyhetsflödet kan de inte räkna med samma inkomster – vad de än hittar på. Det är enkel matematik. De måste göra vad så många andra branscher redan gjort: dra åt svångremmen och anpassa sig.

Vad de inte vill kännas vid är att de är sina egna värsta konkurrenter om annonspengarna. Deras nätupplagor har minimala annonsintäkter för att reklampengarna går till de tryckta tidningarna, där annonspriserna fortsätter att vara orimligt höga.

I den grad de för över sin verksamhet till nätet – om de fortsätter att låta nätupplagorna vara gratis – kommer också annonspengarna att slussas dit. Då blir det mer, men bara under förutsättning att de fortsätter att nå riktigt många människor.

Ändå är ofrånkomligen matematiken sådan att pressen inte kan räkna med samma resurser som i fornstora dagar. De måste dra ner. En hel del av snålandet kommer med automatik: produktion och distribution är betydligt enklare och billigare när man slipper trycka tidningarna. Kostnaden som återstår är den journalistiska, som det borde gå för en driftig tidning att få ihop med annonsintäkter när inte papperstidningarna längre tar för sig av dem.

Men, som sagt, det kräver mod att ta steget. Svenska tidningar avvaktar och tittar oroligt på varandra. Ingen vill börja. Så jag misstänker att framtidens nätbaserade press kommer att utgöras av nya företag, som från början jobbar på det viset och därmed lär sig hur man gör, utan att streta emot i varje vrå.

Saxat ur pressen (nätupplagorna, förstås) om Newsweeks metamorfos: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om newsweek, internet, pressen, media, nätupplagor, tidningar. Intressant?