fredag 3 oktober 2014

Regering med förhinder

Stefan Löfvén har presenterat den nya regeringen. Därmed säger han en hel del om dess prioriteringar och inriktning på politiken. Det lär inte bli några revolutioner, snarare en försiktighet på gränsen till handlingsförlamning.
    Den nya regering har 24 ministrar. Här är hela listan: De nya ministrarna.
    Det självklara namnet är Margot Wallström som utrikesminister. Ingen kan ifrågasätta hennes kompetens efter alla år i EU-kommissionen och FN. Förmodligen trivs hon betydligt bättre på den posten än som partiordförande och statsminister, så Stefan Löfvén behöver inte uppleva henne som ett hot mot hans egen position.
    Valet av henne är också en intressant parallell till Reinfeldts val av Carl Bildt på samma post – en gestalt som med sin omfattande bakgrund var svår även för en statsminister att tygla. Både Reinfeldt då och Löfvén nu gjorde debut i regeringssammanhang, så de bara måste liera sig med åtminstone någon gammal ringräv.
    I det sammanhanget är jag förvånad över att inte Mona Sahlin bereddes en plats i regeringen. Kanske är även hon det?

De tyngsta posterna är socialdemokratiska
Socialdemokraterna samregerar med miljöpartiet, så ett antal ministerposter måste tillfalla dem. I vanlig ordning, också praktiserad av den förra regeringen, är det inte någon av de traditionellt tyngsta: utrikesminister, finansminister (Magdalena Andersson) och justitieminister (Morgan Johansson).
    Försvarsministern Peter Hultqvist är i den förnyade oron för den lede fi i öst också socialdemokrat. Likaså är arbetsmarknadsministern, en tung funktion för socialdemokratin, hemmahörig i det partiet, dessutom en av de mest luttrade: Ylva Johansson. Också posten som näringsminister tar partiet med en av Löfvéns förtrogna: Mikael Damberg, som även kallas innovationsminister. Det ska vräkas pengar över forskning och utveckling, för att Sverige ska knipa andelar av den internationella handeln.
    En gammal ministerpost gör comeback: inrikesminister, som också blir socialdemokratisk genom Anders Ygeman. Frågan är dock vad som kan ingå i detta departement, med tanke på hur många gamla inrikesfrågor som ligger på andra bord i regeringen.

Mer än miljö för miljöpartiet
Så det är digert med socialdemokrater i regeringens toppskikt. En miljöpartist blir visserligen vice statsminister, men det hör till spelreglerna.
    Den ministern, Åsa Romson, blir också ansvarig för klimat och miljö, inte särskilt överraskande. Därmed markeras hur viktiga dessa frågor är – och ställningstagandet att klimatkrisen är högt på agendan som den angelägnaste miljöfrågan.
    Gustav Fridolin, det andra språkröret för miljöpartiet, blir utbildningsminister men får ett komplicerat departement. Det är fler ministrar med liknande portfölj: Aida Hadzialic blir gymnasie- och kunskapslyftsminister, Helene Hellmark Knutsson blir högre utbildning- och forskningsminister, båda socialdemokrater. Ansamlingen av ministrar torde ha att göra med den senaste tidens brännande debatt om den svenska skolans förfall.
    Men tanken att göra gymnasiet obligatoriskt, som de båda partierna gick ut med gemensamt för några dagar sedan, är nog bara att ge upp. Dum idé hur som helst – det hade snarare gjort grundskola av alltihop, vilket knappast befrämjar utvecklingen av svensk bildningsnivå.
    Mest bullrar det om tillsättandet av Alice Bah Kuhnke som kulturminister. Det kom som en överraskning, speciellt som hon blev medlem i miljöpartiet för blott några dagar sedan, när hon tillfrågades om ministerposten. Och det har redan idag visat sig att hon tidigare i livet varit medlem i Moderaternas ungdomsförbund.
    Hon blir också demokratiminister, vad det nu kan innebära och hur det ska kombineras med kulturarbetet. Man får ju hoppas att varje minister verkar för demokratin, oavsett departement. Kanske är det något hon själv har föreslagit, med idéer om vad hon vill göra av jobbet.

Signifikativa rockader
Tidigare låg idrotten under kulturdepartementet, men har nu flyttats till en minister för folkhälsa, sjukvård och idrott: socialdemokraten Gabriel Wikström. Idrott är självklart kultur, men också en hälsofråga.
    Den nya regeringen vill med detta betona sistnämnda som angelägnast i idrottspolitiken. Gärna det. Därmed ställs skarpare krav på hur idrott utförs – förhoppningsvis ska det också innebära ett erkännande av värdet med idrott även för vuxna, som ofta har ett betydligt mer stillasittande liv än barn och ungdom.
    Jämställdheten får en minister som också ska ansvara för barn och äldre. Det är socialdemokraten Åsa Regnér. Sammantaget antyder det en bild av hur samhällets orättvisor hänger ihop, som är svår att reda ut. På vilket sätt är behandlingen av barn och äldre besläktad med könsfrågorna?
    Kanske är tanken ett slags diskrimineringsdepartement,  eftersom det med denna regering inte längre finns en integrationsminister. Man får innerligt hoppas att den nya regeringen inte anser integrationen av mindre vikt, vilket vore att spela Sverigedemokraterna rätt i händerna.

Svårskötta pastorat
Den nya regeringen har en miljöpartistisk finansmarknads- och konsumentminister i Per Bolund. Det är nog i första hand för att ge miljöpartiet något reellt inflytande i utformningen av den ekonomiska politiken, som ligger mycket högt på dagordningen i varje regering.
    Kopplat till konsumentfrågorna blir detta dock förmodligen en lättviktare, speciellt som regeringen också har ett tungt socialdemokratiskt namn som näringsminister.
    Vi har en civilminister i socialdemokraten Ardalan Shekarabi. Vad är det numera, när det finns såväl en inrikesminister som en näringsminister, med mera? Främst handlar det nog, som i regeringen Reinfeldt, om kommuner och landsting. I synnerhet sistnämnda är i skriande behov av reformer – rentav avskaffande.
    Vi får också en energiminister i socialdemokraten Ibrahim Baylan, som torde behöva samarbeta följsamt med klimat- och miljöministern om inte hela regeringssamarbetet ska krascha.
    Förmodligen är det inte så lite för att värna om kärnkraften som socialdemokraterna viker denna post åt sig. En miljöpartist skulle säkert reformera energipolitiken på ett behövligt sätt, men socialdemokraterna har alltid haft en minst sagt konservativ syn på denna fråga.
    Det är en smula förvånande att landsbygdsministern inte är en miljöpartist, utan socialdemokraten Sven-Erik Bucht. Kanske är det angeläget för miljöpartiet att inte framstå som lantisar...
    Det är ett svårt jobb att blåsa liv i landsbygden, men en norrbottning som Bucht är åtminstone införstådd med problemet.

Heta potatisar
Biståndsminister är miljöpartisten Isabella Lövin. Ett ganska anonymt uppdrag. Vi har ett bistånd och det fördelas över världen. Hur mycket nytta det gör är en annan femma, men ingen har den perfekta lösningen.
    Betydligt hetare är det med den gigantiska kassa som socialförsäkringsministern Annika Strandhäll, socialdemokrat, ska råda över. Och mer ska det bli, har utlovats. Ändå är det kanske i högre grad än biståndet blott att fördela pengar efter diverse tariffer. Och ingen blir nöjd.
    Minst lika hett om öronen kan infrastrukturminister Anna Johansson, också socialdemokrat, få det. Jag antar att det åligger henne att fixa den bedrövliga järnvägstrafiken. Infrastruktur är något varje politiker skyr – det handlar mest om dyrbart underhåll, som sällan ger applåder men omedelbart skapar agg när det fallerar.
    Socialdemokraten Mehmet Kaplan blir bostads- och stadsutvecklingsminister. Sistnämnda allraminst tangerar infrastrukturen. Bostadsbyggandet är en regelbundet återkommande Akilleshäl, eftersom bostäder byggs oregelbundet och sällan i tillräckligt antal. Det är nog dags för ett nytt miljonprogram, men vilken politiker vågar sig på det?

Regering med käppar i hjulet
Sammantaget ger det en ganska splittrad bild. Departement krockar med varandra och förhindrar nödvändig handlingskraft, i synnerhet i så angelägna framtidsfrågor som miljön, skolan, integrationen och att bygga om och ut vårt samhälle efter en värld stadd i radikal förvandling.
    Riksdagens sammansättning kräver förstås kompromisser mer än något annat, men det betyder inte att en regering i sitt dagliga arbete måste hålla tillgodo med det. Jag tvivlar också på att Sverige kan fega sig fram i fyra år utan att det får allvarliga konsekvenser.
    Därför måste en regering ha modet att komma med förslag som den tror på, även om de stöter på patrull i riksdagen. Den måste vara fri att tänka fritt.
    Det verkar som att Stefan Löfvén med denna regeringsbildning duckar för några riktigt stora frågor och även sätter käppar i hjulet för en del skriande behov av förändring.
    Socialdemokraterna är med sin politik och sin samhällssyn alltmer besläktad med moderaterna, vilket inte är osynligt i ovanstående regeringsbildning. Jag undrar om miljöpartiet i längden har tålamod med det.

måndag 15 september 2014

Valet handlade om vilket parti man inte skulle rösta på


Det svenska valresultatet kom att handla om 13% av rösterna i stället för övriga 87%. Det är föga överraskande, eftersom även valrörelsen hade ungefär samma snedfördelning. Den handlade mycket mer om faran med Sverigedemokraterna än nyttan med övriga partier.

Det var inte partiernas talespersoner som skapade den snedfördelningen, även om de allt som oftast sjöng med i kören. Det var media – såväl etablerade massmedier som sociala media – som stod för den omfattande och upphetsade fokuseringen på Sverigedemokraterna. Valet kom att handla om vilket parti man inte skulle rösta på. På så vis blev det ett slags anti-val.

Våra massmedier går så gott som alltid i den fällan. De behöver sensationer och skandaler, för att motivera de fetaste rubrikerna och därmed locka läsare och tittare. De gjorde sammalunda med Ny demokrati inför valet 1991 och de gör det då och då med Fi trots dess marginella plats i politiken. Pressen söker alltid efter spektakel.

Sociala media har i hög grad ungefär samma mekanism. Brösttoner gör sig mer hörda än sansade samtal, undergångsstämningar blir vardagsmat. I denna de sociala mediernas barndom är ilskan om inte kung så i alla fall trendsättare.

Sverigedemokraterna tjänade på det. De mer än fördubblade sina röster från förra valet. Från 5,7% till 12,9%. Denna enorma framgång ledde till ett regeringsskifte, eftersom det framför allt var moderaterna som backade (från 29,9% till 23,2%). Övriga riksdagspartier hade blott marginella skillnader från 2010.

Så Sverigedemokraterna avgjorde valet.

De står ensamma i riksdagen med sin syn på invandringen, som utan tvekan är den fråga de profilerar sig med. I sin första TV-intervju på valnatten förklarade deras partiledare Jimmie Åkesson deras framgång: ”Vi är väldigt profilerade i invandringspolitiken. Det har blivit en fråga för fler, eftersom invandringen har varit så stor.”

Stärkta av framgången tar de genast till ett skarpare tonläge. Det gör de med viss triumf, eftersom deras framgång skett trots att övriga partier tagit kraftigt avstånd från dem, rentav fördömt dem.

Och kanske har just alla dessa fördömanden bidragit till deras framgång. Det är svårt att belägga, men uppenbart är att de inte har förlorat röster på de övriga partiernas avståndstagande. Den stora valframgången har skett detta till trots.

Strängt taget – Sverigedemokraterna har betraktats som ren paria av alla utom deras egna väljare. Så skarpa skiljelinjer är det sällan i politiken. Inte undra på att Sverigedemokraterna spelade huvudrollen i detta val och fick röster därefter.

onsdag 4 juni 2014

Adjö TV, äntligen!

TV-tittandet dalar drastiskt. Det gick att förutse så snart internet var kapabelt att leverera levande bilder. Och det är efterlängtat. TV har sedan länge bevisat sig förtjäna inget annat än utdöende.

Jag föddes ett par år innan svensk TV begynte och såg det mesta av framväxten, som var en rätt beklämmande historia – långt efter hur det såg ut i andra länder. Det berodde på den statliga kontrollen och monopolet, eftersom överheten var livrädd för hur allmänheten skulle förvridas om inte TV-sändningarna hölls i de stramaste av tyglar.

Så svensk TV är från början byggd på ett folkförakt, som den sedan har hållit fast vid. Detta parat med en rent löjlig nepotism, för att inte med Harry Schein säga incest. Kompisar och släktingar barrikaderade sig på televisionen och höll sig fast med näbbar och klor. Kvaliteten blev därefter, förnyelsen extremt långsam och motvillig.

Det var ruttet redan från början. Programmakarna odlade en ogenerad elitism och talade föraktfullt om vad ”Bosse i Bandhagen” ville ha och kunde ta till sig.

Jag minns min upprepade vrede över den där arrogansen TV-folk visade. Som om tittarsiffrorna berodde på deras kvaliteter och inte på den totala bristen på alternativ. Som om de vore märkvärdigare än alla sina tittare sammantaget. Maken till svullna självbilder! TV handlade framför allt om att glorifiera dess producenter – och ringakta dess tittare.

Så mycket bättre blev det inte när kommersiella TV-kanaler trängde sig på. De delade samma grundsyn – att allmänheten är dumbommar och ska serveras därefter. Enda skillnaden var att kommersiella kanaler inte brydde sig om den fisförnäma uppfostran av populasen som SVT gärna tog som en av sina uppgifter.

TV4 var riktigt töntiga. De köpte helt enkelt över några gamla gubbar från SVT och trodde därmed att de hade en flygande start för en kompetent TV-kanal. I själva verket hade de bara gjort varje nyskapande omöjligt. TV4 blev en repris på den gamla statliga kanalen och inte ett dugg mer.

TV3 och de övriga kommersiella kanalerna (inte sällan med samma ägare) koncentrerade sig ogenerat på att göra TV för en publik just så dum som de älskade att föreställa sig allmänheten. Mest blev det fråga om billigt inköpta föråldrade amerikanska komediserier i ideliga och eviga repriser.

Varken SVT eller de kommersiella kanalerna gjorde sig någon ansträngning att lyfta ur sina fördomar och försöka ta reda på vad allmänheten egentligen ville se i rutan. Vi tvångsgöddes med nonsens, somligt plaskbanalt och annat förnumstigt – men allt var nonsens.

När så internet kom och förmådde leverera till och med rörliga bilder, då var TV:s öde beseglat. Nu kunde vi välja – inte bara mellan diverse identiska kanaler, utan helt annat material, som vi dessutom interaktivt kunde medverka till att utveckla.

Just det där med interaktivitet är vad TV-folk i alla tider har avskytt allra mest. Tittarna skulle sitta stilla i sina soffor och ta emot, inget annat. Som om det vore det enda vi dög till. Därom ville ingen TV-producent bli motbevisad – så man får anta att de alltjämt vägrar att kolla in t.ex. YouTube, om det inte är för att stjäla idéer därifrån och låtsas att det är deras egna.

Varför inte? Så gör ju skivbolagen.

Internet styrs inte av TV-producenterna eller andra mediemakthavare. Därför visar det allmänhetens verkliga intressen – deras brokighet och mångfald, deras höga och låga, men framför allt deras törst efter helt egna val. De som trodde sig veta vad vi vill ha visade sig ha fel, så de svär över internet. Vi andra kan äntligen andas ut. Och stänga av TV-apparaterna.

I stället, varför inte göra detta besök på YouTube, precis när du vill:


Här och här skriver DN om TV-tittarstatistikens nedgång.

onsdag 25 september 2013

Maktmissbruk i liten skala mot stor skara

Överheten skämmer allt som oftast bort sig själv med maktmissbruk av rena bekvämlighetsskäl. Särskilt utsatt är den breda allmänheten, förmodligen för att den fogligt tar det. När gör Svensson revolt?

Den breda allmänheten, så kallat vanligt folk, utsätts för ständiga övergrepp – alltifrån kollektiv bestraffning till rättslöshet inför godtycklig myndighetsutövning. Ett exempel på sistnämnda är hur parkeringsavgifter hanteras.

De kallas böter, så att vanliga regler för näringsliv inte ska gälla för dem – fast de utdelas på ytor avsedda för parkering i vad som måste anses som ett merkantilt förhållande: betala så är det fritt fram att parkera.

Men vore det en normal affärsverksamhet skulle de löjligt höga straffavgifterna för utebliven betalning eller utgången parkeringstid inte vara möjliga. Ej heller det sätt på vilket de drivs in.

Vare sig man anser sig vara felaktigt bötfälld eller ej, ska man betala inom åtta dagar (!) och därefter protestera till i praktiken samma myndighet som utdelat parkeringsavgiften. Sedan är det bara att invänta deras bedömning – och hur stor är chansen att de ska tycka att de själva gjort fel? Skulle de mot all förmodan medge eget fel, först då betalas avgiften tillbaka – på öret.

Så mycket är fel med detta. Åtta dagar att betala en räkning medges inte i lagen utan särskild överenskommelse mellan parterna därom. Så i praktiken kan de inget göra förrän 30 dagar har gått – utom att som myndighet hota med vad som i själva verket är ett olagligt krav.

Beloppet som krävs är också rättsvidrigt. Det står inte i minsta proportion till den ursprungliga parkeringsavgiften, som är några tior i timman. När jag senast drabbades av detta var straffavgiften 400 kronor på en boendeparkering som kostar 20 kronor om dagen där jag bor. Vi pratar alltså 2000%! Ingen ockrare i världshistorien har haft mage till något liknande.

Att tvingas betala fast det föreligger tvist om skulden är också fullständigt absurt. Det betyder att man straffas innan skuld är belagd. Det vore något slags rättvisa om myndigheten å sin sida ålades att betala tillbaka ett större belopp om den visade sig ha felat – ett straff för den som orättmätigt utdömde straff, alltså. Helt normalt. Men det anser sig myndigheterna inte alls skyldiga till.

Rimligast är förstås att ingen betalar innan tvisten är löst. Stat och kommun är giriga, det vet vi – men de är allmänhetens tjänare, så de ska inte försäkra sig om snabba eventuellt orättmätiga pengar på enskilda medborgares bekostnad. Myndigheterna har mycket mer råd att vänta på pengarna än medborgarna har att ligga ute med dem.

Att myndigheterna själva ska utreda om de gjort rätt eller ej är förstås förkastligt ur rättvisesynpunkt och har så varit sedan Hedenhös. Inte nog med det. De tar god tid på sig.

När jag nyss råkade ut för saken berodde det på datafel hos kommunen. De hade tappat bort att min bil var berättigad till boendeparkering, en avgift jag hade betalat. I vilken rättsprocess värd namnet som helst skulle därmed deras straffavgift ogillas. Hur deras egen bedömning går vete tusan, men jag ger besked när jag fått det.

Håll inte andan i väntan på det, för myndigheten har meddelat mig i en bekräftelse på mitt överklagande att handläggningstiden är cirka 6-8 månader. Mer än ett halvår! Och inte ens det är något löfte. ”Cirka” kan betyda lite vad som helst.

Man har alltså mage att låta det hela dra ut på tiden så in i norden – och inte undra på, eftersom man med sitt rättsvidriga regelverk redan har fått in pengarna. De skulle hantera saken betydligt kvickare om de inte fick betalt förrän saken var avklarad.

Jag vet varför dessa absurditeter fortgår. Myndigheterna vill göra det smidigt att hantera avgifter som det är så många av. Men mängd är inget skäl att ignorera rättvisa – snarare tvärtom. Ju fler som drabbas av orättvisa, desto angelägnare är det att komma tillrätta med den.

De kanske också ursäktar sig med att det handlar om relativt små pengar. Kanske var det en gång i tiden fråga småpengar, men det har höjts friskt genom åren. 400 kronor är inte fy skam i de flesta medborgares budget – dessutom när man ska betala så fort och ligga ute med pengarna så pass länge.

Nej, det finns ingen ursäkt för detta slappa myndighetsmissbruk. Dessutom – det är symptomatiskt: tillåter de sig dessa övertramp har de säkert inga problem med andra, som kan drabba medborgare etter värre. Är det bara jag som blir förbannad?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , Intressant?

måndag 10 juni 2013

Där nutid möter det förgångna

S:t Petri kyrka i Malmö har gratiskonserter på onsdagar, ett generöst sätt att göra bruk av den vackra lokalen och dess överväldigande akustik, som ställer distinkta krav på välljud hos instrumenten. Inget digitalt göre sig besvär.
Onsdagen som var spelade kammarmusikensemblen Concertino Internazionale, en kvartett bestående av tre gamla rutinerade ryssar med mycket gemensamt i sitt förflutna och en ung svensk med ringa förflutet men en lovande framtid.
Svetlana Orlova, som är bosatt i Malmö, spelade fiol med oantastlig säkerhet. Tonernas träffsäkra renhet skulle kunna beskrivas som saklig. Viktor Kozodov från Moskva spelade den ena cellon med myndighet men också med en tidvis uppdykande busighet. En spjuvers sinnelag bakom den klassiska musikens nogsamma fasad, en buspojke i behåll genom åren.
Den andra cellon höll Simon Bång, ung stockholmare som studerar både till solist och dirigent på Malmö Musikhögskola. Han har just den passion och det ungdomliga övermod som kan leda hur långt som helst – såväl till höjder som bråddjup. Jag känner honom sedan några år och tror nog att han förstår att navigera sig fram. Han måste ha gjort ett gediget intryck på de tre rutinerade ryssarna för att inkluderas i deras lilla utvalda skara.
Dmitri Klimov spelade piano med den försiktighet som är nödvändig för detta ganska påflugna instrument i kyrksalen, vars akustik har en märklig egenskap att röja ljuds later och tillkortakommanden. Stråkarna smekte väggarna och smektes av dem, medan flygeln fick hålla sig i bakgrunden för att inte irritera samma väggar. Några av styckena spelade Klimov elektrifierat på en Roland, vars ljudbild skamset föll platt till kyrkgolvet.
Kyrkor kräver det absolut analoga, som de är byggda för – mästerligt, efter många århundradens snille och förfining. För en mindre fullgången pianist än Klimov hade det rasat.
De kallade sin konsert Where the Past Meets the Present, eftersom den bestod av såväl klassiska verk från klassiska sekel, som några från det sena 1900-talet. Dock var de nyare styckena komponerade i arkaiserande stil, så titeln borde ha varit den omvända: där nutid möter det förgångna.
Det är en svaghet hos den så kallade konstmusiken (märklig term, dessutom) att den sällan lyckas förhålla sig nyskapande till traditionen – med mindre än att den halkar in i absurditeter och uppenbara artefakter. Mozart, Schubert och alla de andra giganterna vilar alltför tungt på musikernas axlar. De mäktar inga skutt.
Å andra sidan ljuder det gott om denna musiktradition, i synnerhet på så ömhänt hanterade instrument och i en präktig kyrksals omfamning.

Vad gäller bilderna tog jag sviten när Simon Bång brottades med att arrangera sina notblad på notstället. Han får förlåta, men det var ett muntert litet mellanspel.

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , Intressant?

torsdag 6 juni 2013

Ny musik på gammalt vis

I lördags var jag på dataspelskonsert, ett festligt samtidskoncept med film- och spelexperten Orvar Säfström vid spakarna. Mest slående är att den ultramoderna spelvärlden har musikideal som framför allt är arkaiserande.

Orvar Säfström
Evenemanget är passande döpt till Joystick, denna gång mer specifikt Joystick 5.0, eftersom det är femte versionen och året för denna turnerande uppsättning. Musik från diverse dataspel framförs av symfoniorkester. Populär- och finkultur i ystert möte.

Här var det Malmö symfoniorkester som spelade i stadens konserthus, med förträfflig akustik. Redan där är man hemma: att få lyssna på mästerligt konstruerade och spelade instrument helt analogt – direkt från resonanskropp till öra – är i sig ren erotik. Blott efter en tid vaknar kräsenheten för kompositionerna.

Och dessa var märkligt traditionella. Age of Conan, Tomb Raider, Halo 4 och andra dataspel har musiksatts med tydlig lojalitet till klassiska kompositörer à la Mozart och Strauss. Sammalunda gäller förstås John Williams musiksättning av filmen Star Wars, som är det moderna paradigm spelmusiken verkar inom. Den mest sentida (men inte precis mest avantgardistiska) kompositör vars inflytande skymtade tydligt i verken var Leonard Bernstein.

Sistnämnda var särdeles sant för de två spelmusikstycken av Jason Graves som framfördes – ett av dem med honom som dirigent, eftersom han var på plats i Malmö konserthus. Jag skulle kunna slå vad om att det som en gång i barndomen väckte drömmen att bli kompositör var West Side Story.

Fullt begripligt i så fall. Den musiken satte även tidiga spår i mig, genom skivan med filmmusiken som mamma ofta spelade på resegrammofonen i bakelit. Min musiklärarinna i fjärde klass på Maltesholmsskolan i Hässelby Strand var en skolad operasångerska som tog oss på lika fascinerande som krävande resor i musikens värld. Hon spelade West Side Story för oss – men Broadwayuppsättningens inspelning. När det gick upp för henne att jag hade filmskivan insisterade hon på att jag skulle ta med den så att vi kunde jämföra. Vi var överens om att teaterversionen var den överlägsna.

Nå, det var en avvikning. Jason Graves förhöll sig lika lekfullt som kärleksfullt till inflytandet från Bernstein. Därutöver var hans musik såsom övriga stycken under konserten förvånande trogna ett städat klassiskt musikideal. Mer Tjajkovskij än Stravinskij, om man säger så. Experimentell konstmusik lyste med sin frånvaro, likaså blues, jazz och rock.

Det kanske är något amerikanskt, ungefär som att de på den sidan Atlanten har svårt att ta till sig modernare konst än impressionismen – i alla fall i de breda lagren och de högtidliga sammanhangen.

Inom detta paradigm, dock, fyllde Malmö symfoniorkester – frejdigt och mustigt dirigerad av Charles Hazlewood – bägarna till bredden. Det var rikt och mäktigt, nyanserat och klangdjupt, allt vad en fullödig symfoniorkester mäktar. Dessutom i några av styckena gedigen sång av sopranen Sabina Zweiacker, som hade den sällsynta förmågan att obekymrat och smakfullt glida mellan pop- och operaröst.

Starkast intryck gjorde andra stycket, Uncharted Trilogy av Greg Edmondson, som framfördes ytterligt dämpat, likt en viskning, rakt igenom. Det stegrade den dramatiska effekten enligt principen ”less is more”.

Orvar Säfström var en ledig konferencier som närmast konverserade publiken om numren mellan dem. En stor del av åskådarna var uppenbart ungefär lika bevandrade i denna subkultur som han. Det smälte ihop till en frejdig stämning, som ibland tog ensemblen med häpnad.


Utanför konsertsalen var det en del utställningar på temat dataspel, samt ett antal uppkopplade datorer för besökarna att spela på. Det gjordes i hög grad, såväl före som efter konserten. Kanske några även gjorde det under konserten, vilket är hur det kan gå när samma frestelse dyker upp i två gestalter.

Man kan inte annat än älska när populärkultur släpps in i finrummen. Det måste till. Jag slår vad om att varken Mozart eller någon av hans kollegor från förr spinner i sina gravar. När de skapade sin musik var den i högsta grad populärkultur, om än framförd oftare i slott än i koja. Idag skulle Mozart ha kastat sig över uppgiften att musiksätta Tomb Raider.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

onsdag 22 maj 2013

Tonårskamrater

Jag har så smått börjat scanna in mina gamla negativ. Där var förstås många bilder på kamrater från ungdomstiden. Dessa nunor från det tidiga 1970-talet må ha begränsad relevans för bloggens nutida besökare, men de har kanske en anda av det tidlösa i "den tid som flytt". Så här är några av dem.
























(Klicka på bilderna för att se dem förstorade.)

söndag 19 maj 2013

Eurovisionsrusigt Malmö

Eurovision Song Contest 2013 ägde rum i Malmö, vilket var omöjligt att undgå i staden. Den tapetserades med ESC:s slogan "We are one" och på Gustav Adolfs Torg var det rena festivalen. Här är några bilder jag tog där.







TV-sändningarna från Eurovision Song Contest visades på ett par storbilds-TV på samma torg. Under finalkvällen var det packat med folk och flaggor:




(Klicka på bilderna för att se dem förstorade.)