söndag 10 augusti 2008

Bedrövlig filmrecensent


Film är väl i stort sett det enda jag inte har recenserat i pressen. Det vore kul, framför allt för att de flesta filmrecensenter jag läst är så enahanda och förutsägbara. De tycks allihop ha 40-talisternas kvasiradikala övertygelse (oavsett deras egen ålder) och ser på film som om de alltjämt gick på en utbildning i filmvetenskap.

Ett riktigt bedrövligt exempel är Michael Tapper på Sydsvenskan, som skriver så gott som idel nedsättande och moraliserande drapor, vad han än tittar på. Tyvärr är det ofta underhållningsfilmer från Hollywood, som varken han eller majoriteten av hans kollegor står ut med – av princip.

Hans stora fel är att ha något slags outtalad idealfilm han jämför allt han ser med, och blir därför fullständigt okänslig för filmernas genre, ambitioner, formspråk eller stil. Underhållning anser han uppenbart vara av ondo i sig – men det borde inte hindra honom från att bedöma sådan film utifrån dess egna förutsättningar. Det gör det.

Hans oduglighet är inte ens originell – han delar den tyvärr med hur många filmrecensenter som helst. De är stöpta i samma träiga form.
Vi behöver en ny generation filmkritiker, med förståelse för andra filmer än gamla Cykeltjuven, och med modet att förtjusas också av lekfullhet på vita duken.

Här är några senare exempel på Michael Tappers recensioner: The Dark Knight, Arkiv X, Mumien, Kung Fu Panda.

Men det finns undantag – även på Sydsvenskan. Martin Andersson skriver med förtjusning och öppet sinne, dessutom ofta riktigt roligt. Han vågar uppenbart låta sig förföras också av Hollywoods mesta publikfriare, när han tycker att de förtjänar det, och han förstår sig på nutida films former och innehåll.
I tidningen skriver han så gott som alla DVD-recensioner, ofta föredömligt kortfattat, men alltför sällan de stora biopremiärerna. Tyvärr.

5 kommentarer:

  1. Mattias i Chile11 augusti 2008 06:45

    Haha! Roligt att du nämnde CYKELTJUVEN just; jag gäspade mig igenom den för något år sedan, jag menar, den har ju en och annan förespråkare, precis som du säger, den BORDE ju vara bra... Och visst hör fotot till det bättre, men roligare rullar har man sett! Och för den delen djupsinnnigare; mycket plattare än socialrealism blir det inte gärna. Nej, tacka vet jag då Kung Fu Panda, som du nämner i en bisats i din text. Lättsam familjeunderhållning? Jovisst, och inte desto mindre en djuplodande film... Om du faktiskt umgås med planer på att bli filmrecensent, Stefan, vill jag uppmana dig att börja med just Kung Fu Panda; det vore roligt att höra en taoistiskt inspirerad "läsning" av den filmen.

    SvaraRadera
  2. Mannen utan ansikte22 augusti 2008 01:44

    Hej Stefan. Tänkte på en sak... förstår vad du menar (tror jag) men... begreppet 'underhållning' som generellt i folks ögon brukar ha kravet på sig att roa, är väl inte så intressant i sig, det är väl dess natur och det ligger i begreppet, att inte kräva utan roa... roa utan att kräva speciellt mycket från tittaren.
    Måhända att detta är sagt ur ett konstperspektiv, från vilka de flesta recensenter du syftar på ser på film.

    Eller tänker jag fel?

    Kanske, kanske inte men jag vill påminna dig om det du skrev i inlägget på din blogg om Institutet:

    "Konst ska provocera, annars är det på sin höjd underhållning – och hur tråkigt som helst i längden."

    Ha det bra. Intressant läsning här så jag kommer tillbaka. :-)

    SvaraRadera
  3. Bra idé att se på konst utifrån vad den kräver av publiken. Den cyniska underhållningsindustrin tror att poängen är att inte ställa några som helst krav på publiken - men alla uppriktiga artister gör det med självklarhet, oavsett om de håller på med pop eller "finkultur".

    Aristoteles menade att konstens funktion var katarsis, att ge publiken något slags utlevnad - så att säga lätta på det inre trycket.

    "Underhållning" är ett rätt kusligt begrepp - ungefär som "tidsfördriv". Som om det gällde att skynda från vaggan till graven utan att störas på vägen.

    Jag tror att poängen - i förhållande till ensidiga recensioner - är att engagerande och fascinerande konst görs på alla möjliga sätt, oavsett form och genre.

    Det är bara snobbiga elitister som hävdar finkulturens överlägsenhet och populärkulturens simpelhet. Faktiskt är det mycket ofta så att de konstnärliga nydaningarna börjar i folkdjupen, och inte uppe i toppen.

    SvaraRadera
  4. Mannen utan ansikte22 augusti 2008 15:59

    Hej igen Stefan. Bra sagt. Jag håller med en hel del i det du säger.
    Dock vet jag inte om jag håller med dig helt när du säger att
    'konstnärliga nydaningar' börjar i folkdjupen.
    De flesta av de som skapar, och skapar 'nytt' eller som visar sig
    ha betydelse inom de strukturer konstformen verkar i, dvs. inte en
    direkt har en betydelse för den stora massan, är insatta i både
    "populärkultur" och "finkultur". Dessutom kan jag ge flera
    exempel på hur "de nydanande framåtsträvarna" (hrm, hrm) flera
    år tidigare har jobbat i en viss riktning för att denna senare
    kommer att populariseras och inte ofta sällan urvattnas.


    Nästa. Jag tycker den dualistiska bild som du beskriver känns förlegad och
    inkorrekt. Det är inte eliten mot folket. Det är olika intressesfärer
    som krockar. Det finns i dag en folklig elitism som jag tycker även du
    tangerar i din text, som mest rotar sig i att folk retar sig på
    det någon annan med större/bredare kunskap i ämnet har skrivit
    och därmed är distansen dem emellan för stor. Det jag ser är 3
    komponenter. Den som skapar verket, den som konsumerar verket,
    och inte minst, den som recenserar verket. Alla 3 behöver varandra i
    dagsläget. Den elit som du skriver om i din text består bara av
    recensenter. Dock är just den tredje beståndsdelen inte helt
    komplexfri. Artistens makt är obefintlig, folkets makt är störst
    men recensentens makt är större än de själva hävdar. Om man mäter
    i antal ex sålda, dvs pengar.

    Dessutom har jag inte så sällan har hört utlåtandet 'jag skriver
    för folket' från recensenter, dvs. det är folket som är den direkta
    målgruppen. Alltså folkets (själv)utnämnda smakdomare. I ett så pass litet
    land som Sverige har dessutom varje recensent större betydelse
    jämfört med en som är baserad i Storbrittanien eller USA.
    I och med allt detta blir det som oftast en struktur där
    skaparen av verket döms av recensenten som vidare 'informerar'
    folket vad som är bra och vad som är dåligt. Man kan svara att
    det endast är högst egna personliga reflektioner som skrivs i recensionen
    men då likställer man begreppen konsument och recensent.
    Recensentens roll är att informera, konsumenten
    att konsumera. Informationen fungerar som värdemätare för folket och texten fungerar
    inte bara som en åsikt i mängden. Glöm inte heller inte att ingen går fri
    från influenser från trender. Lägg därtill okunskap, ointresse och direkt
    felatkiga påståenden som de flesta recensenter inte verkar skrämmas av.
    Plus en rejäl portion självgodhet skapad genom insikten
    att bli läst av massorna men egentligen bara åkt grisrygg (piggyback) på någon
    annans egenframställda produkt. Därav är anser jag att det är av största vikt
    att en recension är kritiskt granskande och baserad på kunskap, inte floskler
    och alltför personliga och snäva referensramar. För är det detta som du vill
    ska vara normen? En populistisk journalistik med siktet inställt på masskonsumtion
    som inte ens är medveten om dess egen kraft, eller kraftigt förnekar betydelsen
    som ursäkt för att kunna fortsätta döma artisters verk och ändå gå fria.

    Det är när jag tänker på det här som jag känner att recensioner av
    Mikael Tapper, Jan Aghed m.fl. behövs.
    Personer med två granskande ögon som ugår från en större kontext än
    vad folket normalt orkar engagera sig i och ur försöker se verken i
    ett konsnärligt perspektiv. Dessa recensenter verkar provocera 'vanliga'
    människor av någon anledning. För mig är dumhet, lathet och tyckande utan
    kunskap provocerande och det går nog 50 recensenter som briljerar i dumhet
    på 1 som verkligen kan något om ämnet. Vilket väljer du?


    Alltså. Elitisterna finns i båda lägren och de verkar inte vilja befatta sig med
    motsvarande grupp. Men glöm inte att även du, dock kanske ofrivilligt eller
    omedveten om det,
    har varit den folkliga elitismens
    'informatör'. :-)


    Till sist vill jag påpeka att jag tycker Japanarna har en poäng med
    'Reader responsibility' och inte 'Writer responsibility' som västvärlden
    proklamerar. Det finns en enorm kreativ skaparkraft i den Japanska
    kulturen som vi saknar motstycke till här i väst. Sen att recensenter
    generellt tycker sig vara viktigare än artisterna vill jag inte
    ens kommentera.

    Tack för mig den här gången. Jag återkommer.

    SvaraRadera
  5. Jag tycker inte alls att jag är populist för att jag ser konstens nydaningar komma ur folkdjupen i stället från den självutnämnda eliten. Dessutom är det mycket fördomsfullt att ta för givet att detta folkdjup är okunnigt och ytligt i sin kultursyn - det är snarare den nidbild av folket som överheten odlar.

    Shakespeare är ett intressant exempel. Han föraktades i flera hundra år av många elitister för att han ansågs alltför folklig, och för att han uppskattades av massorna.
    Samma med många av vår tids populära artister till en början. Se t.ex. vad som skrevs om Beatles under de första åren, eller för den delen om David Bowie när han gjorde de album som sedermera allmänt ansågs som hans yppersta.
    And on and on...

    Vi lever i ett klassamhälle, vars styrande har ett outtröttligt behov av att se folket som korkat - och därmed i behov av ledning. Kulturens makthavare gör precis detsamma.

    SvaraRadera