måndag 29 december 2008

Emo - nu och förr

Emo är en växande subkultur bland ungdomar, med kännetecken som är lika lätta att känna igen som att parodiera. Men den knyter an till traditioner som är hur gamla som helst.

Ordet emo kommer förmodligen från engelskans emotional, känslomässig, vilket också visar sig i deras utstyrsel. Svart långt hår som skymmer ögonen, piercing, veka kroppar och blek hy. De signalerar bräcklighet, själslig vånda och en oförmåga att anpassa sig till konventionellt samhällsliv, som lika mycket är en ovilja. Det skojas om att emo dessutom går till sådana ytterligheter som att skära sig i armarna, men det är knappast någon särskilt populär sysselsättning bland dem.

Deras stil ropar ut att det är svårt att leva, och att man kan göra föga mer än försöka finna tröst bland sina närmaste vänner. Bland varandra visar de ömhet och tillgivenhet på ett sätt som ofta överskrider könsroller, rentav slätar ut dem. De klär sig androgynt och har en syn på kärleken som med modernt språkbruk absolut kan kallas queer, alltså obundet av det heterosexuella samhällets konventioner.

Musiken de favoriserar har punkrötter, med inslag av heavy metal – bullrig musik som förmedlar starka känslor. Populära band är t.ex. My Chemical Romance och Fall Out Boy.

Sturm und Drang
Det går utmärkt att jämföra emo med Sturm und Drang, ungefär Storm och Trånad, den sentimentala och passionerade konstriktningen från Tysklands sena 1700-tal, med Goethe som en av sina främsta ledstjärnor. Hans bok Den unge Werthers lidanden, om en ynglings olyckliga kärlek och livsvånda, skulle förmodligen ringa bekant för mången emo. Den slutar med att Werther tar livet av sig.
Bilden på Goethe här är en målning av Tischbein från 1787. Goethes pose berättar mycket om vad han ville säga med sin litteratur.



För emo, som för Werther, handlar det om den hårda världens oförstående inför den enskilda människans känslighet och bräcklighet. Tillvaron kräver sturskhet och självdisciplin, men människan är till sin natur medkännande, innerlig och längtande.

Det är förstås inget nytt. Många unga människor har i alla tider uttryckt ungefär detsamma. Men civilisationen är på den punkten tydligen alltför hårdhudad. Den vägrar mestadels att göra annat än fördöma och förlöjliga sådana ungdomliga uttryck. Så den ungdomliga våndan får nya uttryck i varje generation, men likheterna är långt mer slående än skillnaderna.

Anime, goth och punk
Emostilen har några lättfunna komponenter, som också berättar väldigt mycket om mentaliteten. De tar starkt intryck av anime, japansk tecknad film, som fylls av drömmande, lidande androgyna varelser, oförmögna att passa in i vardagen – utan att förstå varför.



Klädstilen har mycket gemensamt med goth, ett slags stiliserat S&M, där metall och svart läder kontrasterar blek hy och kroppars sårbarhet. Också vurmandet för vampyrism och självspäkelse känns igen, samt förtjusningen i musik som bullrar av känslor.

Marily Manson är knappast en emo-favorit, men den hårdare och mer extrema sidan av samma estetik är han en iögonenfallande representant för. Hans aggressiva uttryck är dock närmare goth. Han är som en emo som tröttnat på att ta stryk och vara snäll. En äldre och därmed hårdare emo.

Närmare emo i uttryck kommer Bill Kaulitz, den unge och veke sångaren i det tyska bandet Tokio Hotel. Jag tror inte att han ser sig själv som varken emo eller goth, men hans stil är inte långt därifrån, om än mer estetiskt putsad. Man kan kalla honom en "glossy" variant på emo. Deras musik är också lite mer städad, men långt ifrån tam.

Emo har sina rötter i punken, såväl vad gäller stil som musik. Men punken är förstås råare och aggressivare – ungdom som konfronterar det hårda samhället, delvis genom att parodiera det, i stället för att undfly det. Sid Vicious från Sex Pistols är ett tydligt exempel på punkaren som vägrar att foga sig, och betalar det ultimata priset för detta.

Bowie och Depp
En tidig form av emo kan man kalla David Bowie, när han på 1970-talet uppträdde som scengestalten Ziggy Stardust, rockstjärnan som ingen begrep och ingen kunde få nog av, och som for iväg i sitt eget inre vansinne. Bowie sjöng ofta om utanförskap och inre vånda. Han klädde sig gärna androgynt, framhävande sin kroppsliga bräcklighet. Det är ett under att han inte mötte Ziggys öde, men det var nära några gånger.
Bilden är omslaget på hans skiva Aladdin Sane (vilket ska förstås som "a lad insane", en galen kille) från 1973, där han ikläder sig en liknande gestalt – den sårbara konstnären på väg mot sitt martyrium.

Parallellerna till emo finns även utanför musikens värld. Ett tydligt exempel är filmen Edward Scissorhands från 1990, där Johnny Depp spelar en märkligt missbildad yngling, vars varma hjärta kontrasteras av hans rakbladsvassa långa knivar till fingrar. Han möter förstås en alldeles konfys och mestadels avvisande omvärld, fast han bara vill allt och alla väl.

Vampyren
En mäkta populär figur i filmens värld är vampyren, den bleka figur som är förvisad till natten och lever förbjudet på andras blod. Ofta skildras vampyrer som övermäktiga varelser genomsyrade av pur ondska, men lika ofta som ena stackare, som omöjligt kan finna sin plats i gemenskapen och aldrig lyckas förverkliga sin kärlek, för att den tar sig så bisarra uttryck.

Ett klassiskt exempel på denna eländiga figur är Nosferatu i den tyska filmen från 1922, med en vampyr som må vara mäktig men ändå en djupt tragisk gestalt. Ett "freak" skulle vi säga idag. Det är han som syns på bilden, med Max Schreck i rollen.

Victorianska emo
Konsten har otaliga exempel på den ungdomliga bräckligheten och våndan som är emos främsta kännetecken. I slutet på 1800-talet gjorde den engelske illustratören Aubrey Beardsley mängder av bilder på smäckra, melankoliska androgyner, som redan till utseendet påminner mycket om emo och förmedlar samma känsla av hjärtan i kläm.



Beardsley verkade i det Victorianska England, som kännetecknades av en stram moral mot vilken flera konstnärer mer eller mindre i smyg revolterade. Oscar Wilde, som fick några av sina verk illustrerade av Beardsley, hörde till de bullrigare med sin lika oförskämda som eleganta vältalighet, sin frispråkighet och snitsiga dandy-stil. Han var en stor karl men såg sig nog helst som en figur ganska lik vår tids emo. Det syns tydligt på detta foto på honom.

Martyrer
Konsthistorien dräller av exempel på samma veka och lidande androgyna gestalt. Ett klassiskt motiv är S:t Sebastian, den kristne martyren från 200-talet, som genom sin tro överlevde flera pilar och därför helt sonika slogs ihjäl.
Här är en målning från cirka 1625 av Renieri, som gjorde flera tavlor på samma motiv.

Många konstnärer har målat Sebastian genomborrad av pilar, med det veka ansiktet fyllt av lidande. I Daumiers tavla från cirka 1850 ser Sebastian till och med ut som en emo, med det långa svarta håret.



Den stora symbolen för martyriet, där en hård värld vägrar att lyssna och istället avrättar budbäraren, är förstås korsfästningen av Jesus. Hela kristendomen bygger på att samhället brutalt misshandlade och dödade den som fötts för att förmedla guds kärleksbudskap. Här är van Dycks målning från 1626.

Jesus ska visserligen inte ha varit ung vid sin korsfästning, utan ungefär 33 år. Men hans passionerade engagemang i sitt budskap och vägran att hörsamma varningar eller backa för hot, likaså hans grupp av lika passionerade likasinnade, är lättare att förstå hos ungdomliga sinnen än vuxna. Och det är inte så lite emo över hans budskap: att förlåta och älska, och säga nej till världens alla frestelser.

Arketyp
Den lidande ynglingen med sina smäktande känslor, oförstådd av omvärlden, är lika gammal som den mänskliga civilisationen. Psykoanalytikern C. G. Jung talade om arketyper, återkommande symboler i kulturen, som representerade viktiga delar av vad det är att vara människa. Ynglingen med all sin vånda hör onekligen dit.

Omständigheterna är desamma genom årtusendena: en missförstådd ungdom med ett sår i själen, längtande efter en bättre värld, blottande sin smärta för alla, bara för att bli avvisad och hånad av omvärlden. Det slutar förstås oftast olyckligt.

Kanske är det i grunden ett uttryck för puberteten, där barnet möter vuxenvärlden och förväntas anpassa sig till den – men vill fortsätta vara barn, i alla fall ta det goda och sköna från barndomen med sig. Vi tenderar så gott som allihop att längta tillbaka till barndomen – åtminstone dess ljusa stunder – och har aldrig förstått varför det skulle vara nödvändigt att ta avstånd från precis allt i den.
Somligt behöver vi sannerligen ha i behåll, framför allt när det gäller barnets sinnelag.

Men den kroppsliga förändringen vid puberteten rycker oss bort från barndomen, lika bestämt som samhällskraven gör det. Därmed är också kroppen i viss mån en skoningslös fiende, som dessutom kommer inifrån. Det döende barnet hotas alltså såväl inifrån som utifrån. Innanför den ömma huden trycker den vuxna kroppen på, och utifrån pockar hela världen på den.

Döden är då en ständigt närvarande storhet, eftersom barnet ska dö för att den vuxna ska lyfta ur liket som fågel Fenix ur askan. Smärtan är lika självklar.
Det är inte lätt att vara ung.


Klicka på bilderna för att se större versioner av dem.
Här har Sydsvenskan en intervju med några emo.

Läs även andra bloggares åsikter om

47 kommentarer:

  1. Det blir alltid på något vis ofrivilligt komiskt när vuxna ska försöka "förklara" en ungdomskultur.

    SvaraRadera
  2. Jah, du har nog rätt. Jag tog medvetet den risken, så det var inte ens ofrivilligt...
    Kanske är det en och annan ungdom som finner perspektivet intressant ändå?

    Dessutom - med ditt resonemang, är det inte risk att generationerna alldeles ger upp att försöka förstå varandra?
    Egentligen tror jag att det även mellan generationerna är mer som vi har gemensamt än som skiljer oss åt.

    SvaraRadera
  3. Jag må väl vara gammal då... men jag håller inte alls med Jah, i mina medel-medelålders ögon håller texten hela vägen. Intressant och kunnigt, och måtte väl vara spännande för emosarna själva - om de läser den här texten - att upptäcka att de står i djup förbindelse med rörelser i andra tidevarv.

    SvaraRadera
  4. En ambitiös vilja av att förstå andra människor är alltid intressant men kan ibland bli något för djupt analyserande.

    Min 17-åriga son säger själv att han "fått stämpeln" som emo, dvs att andra lägger värderinga på honom. Själv ser han nog inte så djupt in i själen utan tycker nog helt enkelt att:
    - Klädstilen är snygg
    - Det är skönt att få ha en egen stil
    - Musiken är bra
    - Människor ska bry sig om varandra
    - Stå för egna tankar och ideér

    Som mamma tycker jag han är stark och törs stå för sin egen smak.

    Varför vill huvuddelen av befolkningen se lika dana ut?

    Följer vi alla en samhällsnorm så anses vi normala.

    Varför anses människor som inte törs "sticka ut" som starka?

    Är det inte den svages själv som ställer sig i den stora folksamlingen och följer med strömmen?

    Mamma till en stark och underbar kille med ett stort hjära

    SvaraRadera
  5. Jag tror att de flesta emos är rebeller.
    Och är man rebell är det mindre önskvärt att någon vuxen som står utanför kulturen förklarar hur man tänker och vad man bör intressera sig för. Att rebella ser jag som ett sätt att öka avståndet mellan bl.a. generationerna från de ungas sida.
    Den här artikeln är ett bidrag till att ge inflation av emokulturens värde bland emos. Dels för att det är ett ofrivilligt närmande.
    En ungdomskultur ska berättas av de unga i den mån de vill berätta. Det är något man blir inbjuden till.
    När emotstilen är gammal, genomskådad och allt för utbredd behöver en rebell något nytt som innehåller hemligheter. Jag tror att emostilen snart är urvattnad.
    /kille, 22

    SvaraRadera
  6. Kille 22, tack för dina tankar. Du har säkert rätt i att en rebellisk ungdomskultur inte är intresserad av att bli "förstådd" av äldre generationer. Och om den blir helt accepterad har den förlorat sin betydelse.

    Däremot är jag inte säker på att emostilen snart är urvattnad. Den kommer säkert att förändras, men som du kan se av min text tror jag att den har en del så gott som eviga ingredienser. Därför tror jag att den fortlever - möjligen i någon delvis ny gestalt, likt Fågel Fenix reser sig ur sin egen aska.

    SvaraRadera
  7. Fredrik Markström14 januari 2009 21:10

    Hej, en vän länkade den här sidan till mig och jag blev lite förvånad över hur seriös den var men ändå var så fel.

    För det första så står inte Emo för Emotional, det står för Emotional Hardcore, vilket har en väldigt stor betydelse eftersom att Emo är en musikstil. Som har senare fått en subgenre vid namn Screamo.
    Skillnaden från Emo och Hardcore är inte att Emo var känslomässig, hardcore var väldigt känslomässigt. Det är mer texterna det handlar om.

    Om man ska prata om Emo som en stil så menar man oftast Fashion Core, och dom som säger att dom är Emo är pinsamma och hatade av trogna Emolyssnare.
    Jag kan ge dig ett par exempel på Emo, den första länken är gammaldags Emo, den andra länken är nyare Screamo.

    http://www.youtube.com/watch?v=fn3ymIbKYGo

    http://www.youtube.com/watch?v=OfjRXYBThjA

    SvaraRadera
  8. Fredrik, tack för din intressanta kommentar och de spännande smakproven från YouTube.

    Du har säkert rätt när det gäller ett närmare studium av Emo och dess utveckling - men mitt perspektiv är utifrån och generaliserande, vilket jag inte gör någon hemlighet av.
    Oavsett vad emo "egentligen" är så finns det en omfattande ungdomskultur som låter sig beskrivas på det sätt jag gör, och de ser sig nog som emo.

    Emo är definitivt inte något enhetligt. Det är ingenting i vår komplexa värld.

    SvaraRadera
  9. Jag måste bara säga det att du inte ska jämföra emo med goth, och sen.. vad vet du om goth om du säger att den musiken är bullrig? Herregud, läs på om det du ska skriva om innan du bestämmer dig för att börja.

    SvaraRadera
  10. Anonym, jag ser uppenbara paralleller mellan emo och goth när det gäller utseende och utanförskap. Vad gäller musiken säger jag att likheten är att de "bullrar av känslor", vilket inte alls är samma sak som att den är bullrig.
    Läs på innan du kritiserar...

    SvaraRadera
  11. Vad jag har kommit att lära och erfara är att uttrycket "emo" inte alltid handlar om musik att ha ett stort hjärta eller hela det tramset. Bor i Malmö stad och här är varanan unge så kallad "emo". Tror snarare att det handlar om en vilja att sticka ut och inte vara som andra! Men framförallt att en del tycker att det är snyggt! Så att kalla någon emo för att de sticker ut eller är annurlunda är fel! Jag vet flera som kallar sig stolta emo s men inte har en anning om någon musik i sammanhanget! För i grund och botten är det en musikstil precis som metal pop och goth!
    Ellie

    SvaraRadera
  12. Ellei, jag har också intrycket att det inte längre går att säga att emo bara är en musikstil. Det har blivit en stil, helt enkelt - såväl musik som klädsel och attityder.

    Begrepp som dyker upp i vårt samhälle är dynamiska - de ändrar betydelse och tillämpning. Då är det inte särskilt meningsfullt att kalla förändrad användning av begreppet som "fel", bara för att de inte stämmer med den ursprungliga betydelsen.

    SvaraRadera
  13. Mycket bra skrivet, men du hade ingen koll alls på sk. "emomusik".
    MARILYN MANSON? Han är inte goth, och inte emo heller. Alternative är ganska långt från emo HD. Och Tokio Hotel... Gör om, gör rätt.
    Sök på emotional hardcore, då ser du vad som är riktigt emomusik.
    Så är ju emo/scene en stil inspirerad av det japanska gatumodet, harajuku osv.

    Håller med "Jah Hollis", det blir en lite krystad grej av att vuxna personer försöker beskriva en ungdomskultur/stil som de själva inte lever i...

    SvaraRadera
  14. Carrooww, jag var inte alls ute efter att specificera exakt vad emo och emomusik är - utan tvärtom att se likheter mellan olika subkulturer även i fjärran tid.

    Det må vara vuxet, och ger inte sken av annat, men jag tycker ändå att det är intressant. Exemplen jag ger har i alla fall i mina ögon mycket gemensamt - även om de förstås inte är identiska.

    SvaraRadera
  15. Ännu en intressant vinkling är det chilenska fenomenet "pokemones".

    SvaraRadera
  16. Morpheo, det får du mycket gärna utveckla.
    Är det fans till Pokemon?

    SvaraRadera
  17. "Läs på innan du kritiserar..." Väldigt klockrent med tanke på att du själv drar egna slutsatser utan att ens verka ha läst på innan vad det egentligen betyder. Oavsett om du tycker Emo utvecklats från musiken till även klädstil och personlighet, så är det inte samma sak. Det du kallar emo, folk som klär sig efter fashioncore-stilen tex, lyssnar i nästan alla fall inte på emo-musik, varför ska de då klassas som emo? För att folk av någon anledning fått för sig att Emo är de som klär sig på sättet du beskriver och visar känslor på ett annat sätt? Att de sen ser sig själva som emo har väl inte med saken att göra? Ska man nu kalla allt det där för emo kan man väl iallfall komma överens om att det inte har någonting med musiksgenren emo att göra.

    SvaraRadera
  18. Förresten Stefan, efter en snabb googling på Pokemones http://www.urbandictionary.com/define.php?term=Pokemones

    Google is your friend ;)

    SvaraRadera
  19. Simon, om de kallar sig emo så kan jag kalla dem emo.

    SvaraRadera
  20. För mig handlar emo om att sticka ut. Jag vägrar vara som alla andra, visst jag benämner mig som emo men är inte den klassiska "emon". Jag har utväcklat det till min egen stil. Halvt emo, halvt goth och lite rock...

    SvaraRadera
  21. Anonym, den blandningen låter både kreativ och kul. Jag har också intrycket att emo innebär att våga ta ut de personliga svängarna.

    SvaraRadera
  22. Fanny Hedman19 maj 2009 12:56

    Mkt intressant artikel! Har fått mig att fundera i större banor när jag skriver en fördjupning runt EMO som subkultur.... //Fanny Hedman

    SvaraRadera
  23. Fanny, kul att vara till nytta. Lycka till med din text!

    SvaraRadera
  24. Hejsan Stefan, tror jag var ungefär tolv år sist jag tränade aikodo med dig i helsingborg för många år sen, så det var kul att hitta din blog.

    Det finns en ganska stort problem med klassifiering utav 'emo' - för att förenkla kraftigt kan man säga att det som är emo idag är en utveckling från midwest emo under tidigt/mitten av 90-talet - där vissa nyanser dyker upp i musiken vilka kraftigt har parodierats av senare band (utan att de själva förstått det?).
    Ur Washingtons Hardcorescen under 80-talet uppstår emon och är då i grunden samma musik (dvs. Hardcore) men snarare avpolitiserad än emotionell - dess manifest (om man nu kan tala om ett sådant - dess värdegrund) är liksom hardcore-musiken en koncentrerad form av punk där allting sker ideellt, organiserat med solidaritet i en scen där i princip alla känner alla.

    Jag tror det är huvudanledningen till att vissa människor är måttligt roade rörande begreppen då dagens 'emo' inte delar mycket utav värdegrunden och independentandan. Med det sagt - för samhället i övrigt är 'den verkliga emon' ointressant.
    Som analys av emon som subkultur i historiskt perspektiv har du väl ett flertal poänger - men det finns klart fler att plocka framförallt under första halvan av 1900-talet med författare som j.d. salinger, jack kerouac, bitvis Steinberg osv.

    En annan intressant sida av Emoscenen är att de som väljer att undersöka musikens ursprung mer noggrant och börjar lyssna på Emo snarare än (jag vet inte vad jag ska kalla det? nån slags alternative fashioncoresmörja? haha) dagens variant väldigt ofta får upp ögonen för politiska författare som Noam Chomsky, Foucault, Adorno, Marx och hos fiktionen: rimbaud, baudelaire, proust osv.
    Även dessa en form av utanförskaps-kulturella författare men, ja, det intellektuella arvet har förvaltats väl såväl inte fiktion som politiskt. Bara synd att den politiskt medvetna emon i det närmsta är utrotad sen ett par år tillbaka.

    (Ps. Emo är betydligt mycket aggressivare än punk haha Ds.)

    SvaraRadera
  25. Hampus, tack för fördjupningen. Kanske kommer den politiska idén att återvända som en följd av ungdomarnas inlevelse och kontemplation av ytan?
    Man kan nog vara emo på många sätt, precis som det en gång drällde av hippies som tänkte på föga mer än stundens njutning (som inte är så dum den heller).

    Tränar du någon aikido numera?

    SvaraRadera
  26. Jag tycker att du ska ta bort den här artickel dirreckt derför att inget stämmer,
    Ta mig fän allt är fel!!
    Läs på lite innan du skriver!
    http://www.fourfa.com/

    Emo är en musikstil, BARA en musikstil!
    och vad fän va det där om Bowie!!?? Jag skrattade nästan ihjäl mig och blev helt javla förbannad på samma gång!

    Hela texen är ren smörja,
    Du kan ju inte bara sitta och hitta på!!
    JAG ÄR SKIT SUR PÅ DIG!!!

    SvaraRadera
  27. Anonym, det var ord och inga visor. Men många som själva kallar sig emo ser det inte blott som en musikstil.

    SvaraRadera
  28. ser ju här att du redan har fått svar på tal
    och alltihop.
    kort sagt kan man väl säga att begreppet EMO har suddats ut och blivit nåt annat än det en gång var. precis som med de flesta andra subkulturer... fast att emon kanske blivit mest missuppfattad!
    det var DIY som gällde förut. nu är det bara plast. med få undantag som gömmer sig nånstans o fortsätter KÄNNA och TÄNKA.

    SvaraRadera
  29. JÄVLIGT FÖRNEDRANDE text... Sluta försöka förstå oss!

    SvaraRadera
  30. Anonym, jag kan inte lova att sluta försöka förstå er. Jag har den ovanan med det mesta i livet. På vilket sätt är texten förnedrande?

    SvaraRadera
  31. Kunnigt skrivet och intressant att läsa - fascinerande med kopplingar till Goethe och äldre litteratur som många emosar själva säkert aldrig hört talas om. På tal om den förra kommentaren håller jag med dig, det blir lustigt när en vuxen försöker förstå de yngres livsstil, men det är nödvändigt att vi alla försöker förstå varandra situation.
    /Peter, 20 år

    SvaraRadera
  32. eh, oj vad sågad du blev. och jag som tyckte det var en jätteintressant text. ja, jag kan ju tycka det ändå förstås...

    SvaraRadera
  33. Dean, jag blir särskilt smickrad av dina vänliga ord eftersom din egen blogg är så fascinerande.

    SvaraRadera
  34. Nu när jag läser det här blogginlägget kommer jag att tänka på den kvinnliga protesten mot den påtvingade puberteten/vuxenblivandet (för ditt blogginlägg visar ju på pojkarna/männens historia): självsvälten. Att vägra äta blir ett sätt att kontrollera kroppen och faktiskt hindra dess utveckling till kvinna. Helgonlängden kryllar av självsvältande kvinnor tex...

    SvaraRadera
  35. Amiechan, jag kommer att tänka på Pippi Långstrump, som sväljer pillret som ska hindra henne från att bli vuxen. Oviljan att bli vuxen är väl också temat i Jersilds Barnens ö. Förvisso en arketypisk motsträvighet. Hos kvinnor har den varit än mer förståelig, eftersom att bli vuxen ofta innebar att förslavas under män som ville föröka sig, vilket tog hur många kvinnoliv i förtid som helst.

    SvaraRadera
  36. Hej, tyckte det var en ganska intressant artickel, såg också att det fanns några klassiska ´DU KÄNNER INTE OSS SÅ HÅLL KÄFT´-"emos", men som sagt tyckte jag det var rätt så intressant.
    Jag har själv klassats som emo, men ser mig inte som något "klassificerat" utan mer som, ja bara jag, fast med tanke på min kläd/hår/smink-stil är jag nog närmast alternative elr scene.
    Hur som helst var det ända jag störde mig lite på var anime-biten, jag ska vara helt ärlig, nästan ingen som brukar klassas som "emo" vet vad det är.
    Det är bara ack bara en liten skara människor som riktigt vet vad det är och kollar på det. Vet bara om två andra i hela min skola som tittar på anime regelbundet.
    Men det var i allafall en ganska rolig artickel att läsa kl 3 på natten. xD
    //en något hyperaktiv tjej

    SvaraRadera
  37. Kan det vara så att anime inte är riktigt lika populärt längre?

    SvaraRadera
  38. Jag e emo och jag gillar anime -.-' fast jag skulle nt kalla mig emo men jag blir kallad emo rätt ofta! :(

    SvaraRadera
  39. Smurfen!! (16 årig emo tjej!!)2 februari 2011 22:40

    Hey!!! jag fann texten mycket intressant och kunnig, nu förstår jag så mycket mer om varför våran kultur är och har blivit som den är. Att så mycket hänt i vår historia och att det på verkar våran framtid. Folk har varit annorlunda sedan länge. jag själv är emo och älskar det jag vill vara annorlunda, vill sticka ut mer, men också visa och uttrycka känlor visa min klädsel!!

    SvaraRadera
  40. Mycket intressant text om just Emo! (fast vissa andra inte tycker det) Jag ser mig själv som Emo och alla omkring mig gör också det, oftast i alla fall. Det var kul att läsa och jag har lärt mig lite mer om just den här stilen. Kul att du tog upp Tokio hotel, det är ett utav mina favoritband, haha!
    / Ronja(katten)

    SvaraRadera
  41. Jättebra skrivet tycker jag! Lite intressant att få en annan bild av det hela. Jag tillhör inte emo-kulturen, men blir kallad emo då och då, ibland även av mig själv. Främst då jag klär mig i svart och sminkar svart. Håller med en del som säger att begreppet Emo inte betyder samma sak nu som förr. Tycker inte heller att det är något unik idag. Har sett t.ex bloggar där folk skriver "Klädstil - Svart, unikt, emo" skrattar ihjäl mig. Det som i grunden må ha varit de oförståddas sätt att sticka ut, är idag fjortisars sätt att leka coola.. Men det är ändock en grymt snygg klädstil, och mycket av musiken är bra.
    Åter igen, bra skrivet!
    //Sonja, 18

    SvaraRadera
  42. MaxMedRöttHår3 juni 2011 12:47

    Bra skrivet, lite långtråkigt på vissa ställen men intressant. Men på ett sätt är du rätt ute, men också fel. Det finns så många fjortisar som går runt och är "emos" som dom tycker det är. Alltså med långt mörkt hår och luggen över ögonen. Men dem lyssnar på t.ex Black Eyed Peas istället. Enligt mig är man inte emo om man inte lyssnar på emo musik, som t.ex Black Veil Brides och Escape The Fate (ETF var mer emo med Ronnie, i det första albumet)
    Emo musik för mig går ut på att man ska känna sig stark när man lyssnar på den. Den ska ha budskapet att oavsett vad som händer så kommer det alltid finnas iaf en positiv sak i ens liv.

    SvaraRadera
  43. Sonja, kul perspektiv att den stil som en gång valdes för att sticka ut lätt blir mode och därmed inte sticker ut alls.

    SvaraRadera
  44. Max, det är typiskt för alla stilar och subkulturer att de förändras - i synnerhet när de blir populära. Somliga är "hard core" och håller på ursprunget, medan andra gör lite si och så. Jag tycker nog ändå att de som betraktar sig själva som emo kan få göra det, på sitt sätt.
    Det som gör världen rik är all variation i den.

    SvaraRadera
  45. Har läst lite här och där på din blogg nu (hittade den när jag googlade på Marc Bolan. Självklart kunde jag inte motstå att läsa en artikel om emo heller. Intressant och ger en mer långsiktig inblick i fenomenet. Trots all kritik så vill jag väl påstå att även gamla gothare som jag betraktar emo exakt likadant utifrån.

    SvaraRadera
  46. Link exchange is nothing else but it is just placing the other
    person's web site link on your page at proper place and other person will also do similar for you.
    my site - perfumes baratos

    SvaraRadera
  47. I'm more than happy to uncover this website. I wanted to thank you for your time for this wonderful read!! I definitely loved every bit of it and I have you saved as a favorite to see new information in your site.
    Feel free to surf my homepage - pizza games and pizza city

    SvaraRadera