onsdag 27 februari 2008

Dumma dialoger

Svenska filmer och TV-serier lider framför allt av förfärligt klumpigt skrivna dialoger. De få ord som sägs är slentrianmässiga, opersonliga och ofta därmed riktigt obekväma i skådespelarnas munnar. Lyssna på vilken dialog som helst – det är sällan annat än pinsamt.

Bottenrekordet just nu måste vara TV-serien Andra Avenyn, där varje yttrat ord uttrycker inget annat än enfald. Men det är inte mycket bättre i övriga produktioner.

Jag tror att det bottnar i svensk filmdramatiks allmänna aversion mot det verbala. Filmmakarna verkar rent religiöst övertygade om att bra dramatik sker blott i handling och att repliker därför inte är mer än ett nödvändigt ont, som ska hållas på ett minimum. Därmed är det heller ingen manusförfattare som gör sig en ansträngning med vad som sägs, som om det kvittade fullständigt lika.

Det gör förstås att man som publik får det väldigt tråkigt i öronen, dessutom mellan dem – eftersom välskriven dialog är en förutsättning för att man som publik alls ska tro på och bry sig om de karaktärer, vilkas öden vi ska följa i filmerna.

Jon Stewart kan nästan


Det är en fröjd att Jon Stewarts Daily Show numera går att se på svensk TV (kanal 9). Dess fyndiga och skarpa politiska satir är så uppfriskande i jämförelse med de tomma skämtsamheter som svenska komiker på TV nöjer sig med – eller kanske de förbjuds att gå längre av mesiga TV-chefer?

Satir måste bygga på innehåll och mening, annars är det helt enkelt inte satir. De allra flesta svenska komikerna verkar inte ha en aning om det. När de ska vara satiriska slår de vilt omkring sig, utan tanke eller syfte. Det blir som mat utan minsta näring.

När ska svensk standup förstå att göra mer än bara dra ack så förutsägbara vitsar?

Men Jon Stewarts förmåga är inte allsmäktig. Som värd för Oscarsgalan tappade han det mesta av sin skärpa och blev mestadels blott mysig.

Det ska dock sägas till hans försvar att den 80-åriga galan där branschfolk glorifierar sig själva är en hopplös institution, som i så hög grad är sin egen parodi att en komiker kan göra föga mer än hålla tyst och låta den göra bort sig själv.

På det sättet påminner Oscarsgalan om Melodifestivalen, där en annan begåvad komiker, Christian Luuk, under denna sin återkomst som programledare har tappat så gott som all den lyster han överraskade med när han gjorde jobbet första gången. Jag kan förstå det – han har redan djupt i sin själ tröttnat på den där hysteriska ursäkten för underhållning.

måndag 25 februari 2008

Globala uppvärmningspaniken


Svenska media är väldigt ensidiga i sin rapportering av teorierna om klimatförändring till följd av miljöförstöringen. De senaste varma vintrarna görs till bevis för att vi snabbt är på väg mot en katastrof.

Men vänta lite: Om de senaste årens väder är bevis på förändringen, då går den fortare än någon naturvetare vågar hävda. Jordens klimat har massor av trögheter och motverkande krafter – en varaktig förändring kan inte gå på bara några år.

Jag tänker inte ens försöka förstå mig på det här. Väder är något av det svåraste som finns att sia om, även för experterna. Men det är tydligen så att den bild av klimathotet som Al Gore med flera sprider är baserad på teorier från meteorologer och biologer. Geologer har en annan mening och protesterar mot de alltför snabba slutsatserna. Geologer använder längre tidsperioder för sina analyser, och får därmed andra resultat.

Jag vet inte var sanningen ligger, men jag vet att inga goda beslut kommer ur panik. Media, som numera frossar i klimatskräcken, bör belysa frågan från fler håll – ställa forskare mot varandra, ifrågasätta påståenden, rota djupare och rapportera sakligare, även om det inte blir lika spektakulära rubriker.

lördag 23 februari 2008

Svenska Akademiens inavel

Den stol bland de aderton som blev ledig när den underbara poeten Lars Forssell avled, har nu tilldelats litteraturvetaren Anders Olsson – en gammal nära kompis till Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl. De gjorde tillsammans tidskriften Kris, som var startskottet också för Engdahls karriär inom kulturen.

Jag har lärt mig att inte förvänta mig annat än nepotism och vänskapskorruption inom kulturens institutioner. Små klickar av kompisar hyllar varandra och delar på jobben, priserna och stipendierna. De ser också till att definiera finkulturen så att den ska passa just dem som hand i handske.

Det är dessa ogenerade nätverk inom kultureliten som gör mig mycket tveksam gentemot den statliga stödapparaten till kulturen, fast jag inte är ett dugg moderat.

fredag 22 februari 2008

Inuti filmstjärnorna


Välgjorda intervjuprogram på TV får man leta länge efter. Egentligen är inte heller Inside the Actors Studio välgjort. Dess programledare James Lipton är rent groteskt pompös och teatral. Men skådespelarna som gästar programmet bjuder så generöst på sig själva att det blir prima TV ändå.

Förmodligen klappar deras hjärtan för de skådespelarelever på teaterskolan som de låter sig intervjuas inför. De vill verkligen förmedla sina erfarenheter och insikter. Det är ofta en hel del. De stora filmstjärnorna i Hollywood är inga dumbommar. Pärlor trillar ur deras munnar, trots Liptons oftast retoriska och dessutom banala frågor.

Svensk TV tog alltför många år på sig att ta hit programserien, förmodligen för att alla kanaler – inklusive de statliga – bara letar efter fånigheter. Men numera sänds serien i kanal 9, fredagar kl. 19, med repris på söndagar. Många avsnitt finns också på YouTube. Sök bara på "Actors studio".

Lättja leder till poesi


Tidningarnas kultursidor recenserar för varje år en allt mindre andel av de utgivna böckerna. Det finns så mycket annat att skriva om, och krympande spaltmeter att göra det på. Bevakningen av poesin fortsätter dock att dominera. De allra flesta diktsamlingarna utgivna på de större förlagen blir recenserade i så gott som varje tidning. Det innebär att poesin har en majoritet av recensenter bland sina fåtaliga läsare.

Kulturredaktionerna ursäktar detta intresse för poesin med att den som konstform är särskilt angelägen, vilket är rent nonsens. Form är ingen garant för betydelse eller kvalitet. I själva verket kastar de sig över diktsamlingarna för att de är så korta och snabblästa böcker. Lättjan styr.

Romaner tar tid att läsa från pärm till pärm, facklitteratur måste man dessutom begripa sig på – men en diktsamling skummar man igenom på mindre än en timme. Vad än poeter själva vill hävda gäller detsamma för skrivandet: en diktsamling är betydligt mindre mödosam att plita ihop än en roman eller fackbok.

Lägg till detta att många litteraturrecensenter själva är poeter, så är det inte konstigt att så många diktsamlingar recenseras i tidningarna.

Visst finns bländande poesi, här och där. Vad jag vänder mig emot är att poesin med automatik anses finare än andra litterära former, och behandlas med större vördnad alldeles oavsett innehållet. Det är bara bluff.

Pressens annalkande död

Pressens upplagor dalar. Så har det hållit på i ett antal år, och trenden fortsätter. Det visar Sifo Medias redovisning för år 2007 av upplagesiffror och räckvidd. Den finns här:
Sifo Media

Morgontidningarna lyckas inte locka nya prenumeranter, kvällstidningarnas upplagor sjunker, samma med veckotidningar och tidskrifter.

DN har på blott två år sjunkit från 363.000 till 340.000 i upplaga – en minskning med dryga 6%. Aftonbladet sjönk på tre år från 444.000 till 389.000, alltså med över 12%. Expressen/GP/Kvällsposten sammantaget har under samma period sjunkit med dryga 11%, och Sydsvenskan med 10%.
Bara Svenska Dagbladet går mot strömmen med en ökning på 10% under samma treårsperiod.

Siffrorna för räckvidd – alltså hur många som läser tidningarna – dalar ännu mer.

Än så länge är det ingen akut kris, även om förstås tidningsfolk är djupt oroade, för att inte säga rent pessimistiska. De satsar allt mer på sina hemsidor i stället, och hoppas att annonsintäkter på dessa ska tjäna in pengar som förloras på färre sålda papperstidningar.

Men deras hunger leder till fantasipriser på internetannonserna. När kunderna med tiden inser det kommer ekonomin för pressen att se helt annorlunda ut. Det är bara att rätta munnen efter matsäcken – men det är svårare för storföretag än för enskilda överviktiga personer att banta framgångsrikt.

I stället satsar de på en föryngring av sina tidningar, som mestadels innebär en fördumning. Mera blaj, helt enkelt. Det är en farlig kurs. Blaj kan nog vara kul en stund, men hur många är beredda att betala för det? Dessutom finns blaj på internet i samma överflöd som allt annat.

Pressen borde i stället tävla med sådant som är svårare att finna på internet – såsom ett kunnigt urval, tillförlitliga genomgångar, fördjupning och kommentarer. Om pressen ska överleva internetåldern behöver den förhålla sig journalistiskt till internet, i stället för att bara försöka härma dess fyrverkeri.

Jag tror att tidningarna helt enkelt måste acceptera att aldrig kunna behålla upplagor och räckvidd från tiden före internet. I stället måste de skyndsamt nischa och profilera sig, så att läsarna tydligt ser vad tidningarna kan ge, som är svårare att finna på internet. De måste lära sig att bli komplement till internet i stället för att försöka tävla med det.

Strage på YouTube


Fredrik Strage är en väldigt kompetent rockskribent på DN. Han har en förmåga till nyanser och fördjupning, som jag gärna vill tro kommer mitt sätt att skriva rockrecensioner nära (fast det är många år sedan jag gjorde det, på samma tidning).

Just nu håller han på med en genomgång av 100 videofilmer på YouTube med stora musikögonblick av de mest skiftande slag. Han har hittills kommit halvvägs med detta omsorgsfulla urval, som han kommenterar insiktsfullt och med skön inlevelse. Spill några timmar med Strage, det kommer du inte att ångra:
Strages 100-lista från YouTube

torsdag 21 februari 2008

Live drawing

När tiden medger och lusten pockar, gör jag små videoexperiment som jag lägger upp på mitt YouTube-konto:
Aravadia – mitt YouTube-konto
Nedanstående live-upptagning av hur en teckning blir till är den senaste videon. Dessförinnan har det blivit vad jag kallar syllabe poems och andra recitationer, bildspel med mera.
video

onsdag 20 februari 2008

Slappa nöjesjournalister

Mediabevakningen av Melodifestivalen är ett slående exempel på slöhet inom nöjesjournalistiken. Ingen granskning, inget ifrågasättande – mest bara blaj.

Det har jag skrivit ett debattinlägg om i senaste numret av Journalisten, som också finns i deras nätupplaga här:
Även schlagern förtjänar att granskas

Christina Aguileras värld


Jag minns hur ont det var om stora glädjeämnen när jag jobbade som rockrecensent på DN. Den mesta musiken var blaj som skivbolagen producerade i sina enfaldiga fabriker. Så är det förstås fortfarande.

Men rätt vad det är briserar en bomb av sprakande talang. Christina Aguilera är en sådan. Hennes röst och hängivelse mäter sig med legenderna. Se till exempel hennes vidunderliga version av James Browns gamla “Man’s world”, som hon framförde med sådan auktoritet på Grammy 2007-galan att hon definitivt gjorde mannens värld till sin:
Aguilera sjunger Man's World (från YouTube)

Det är feminism på riktigt. En kvinna som visar det orimligt löjliga i tron att ett kön på någon enda punkt skulle vara det andra underlägset.

Vem vill betala upphovsmännen?

Jag såg en intervju på SVT:s Kulturnyheter med IT-experten Nicklas Lundblad, som förresten är en gammal aikidokamrat. Han vill få oss att tänka i nya banor när det gäller upphovsrätten.

Gärna det.
Som det nu är i realiteten, tjänar så gott som alla i kulturen mer pengar på upphovsmännens verk än de själva gör. En bok kostar mellan sådär 50 och 250 kronor – varav författaren får ungefär en tiondel. Jag tvivlar på att artister får en större procent än så av priset på CD-skivorna.

När skivbolagen gastar om upphovsrätten och vill jaga fildelare med blåslampa beror det inte på att de värnar om artisterna, utan om de egna bolagens inkomster. De har en historia av att lura artister på pengar – och rättigheter – ända sedan musik började spelas in. De är de sista att ha rätt till moralisk indignation.

Kulturnyheterna berättade om en statistisk undersökning som visade att allmänheten är beredd att betala olika mycket för film, musik och sådant, beroende på vilka som får pengarna. Om de går till artisterna kan folk tänka sig att slänga upp sådär 200 kronor i månaden, men om det går till bolagen tycker de att 70 kronor räcker.

Det är både moraliskt föredömligt och insiktsfullt. Allmänheten kan alltså tänka sig att betala upphovsmännen – medan skivbolagen har en historia av att göra allt de kan för att slippa.

Samma med flera tv-kanaler, förresten, som legat i långa rättstvister med Stim för att komma undan så billigt som möjligt med ersättningen för musiken de spelar i sina program. Samma med tidningarna, som inte vill betala frilansare skäligt för artiklar och inte betala mer när de använder artiklarna igen i andra media. Samma med bokförlagen, som i många år har vägrat en överenskommelse med Författarförbundet, för att de vill kunna använda författarnas verk gratis i andra media än tryckta böcker. Samma med staten, som med den skamligt låga biblioteksersättningen i praktiken låter författarna betala för att vi ska kunna låna böcker gratis på biblioteken.

Alltså: de enda som bevisar någon vilja att betala upphovsmännen är allmänheten, som nu ändå målas ut som den stora boven. De verkliga bovarna är alla de företag och myndigheter som parasiterar på upphovsmännen och vill fortsätta göra det.
Måtte internet ändra på alltihop!

tisdag 19 februari 2008

Måla för utsatta


Jag blev nyss uppringd av Stadsmissionen här i Malmö. De vill att före detta krogrecensenten Bong målar en tavla för deras konstauktion på Mobilia den 1 maj, där hela behållningen går till arbetet för hemlösa och utsatta.

De visste inte att jag har målat minst lika länge som jag har skrivit (men inte alls lika mycket). Bilden här är min första oljemålning, som jag gjorde när jag var 13 år – redan då med kulinarisk faibless, uppenbarligen.

Jag får ta och måla något matnyttigt, förstås. Delikatesser i glada färger, eller kanske en blodig biff. Jag blir sugen bara jag tänker på det...

Bokförlagen anar inte krisen

Sedan bokmomsen sänktes till 6% mår svenska bokförlag prima och skär guld med täljknivar. De tror att de är helt immuna mot den kris som skivbolagen har drabbats av på grund av internet.

Men snart är det deras tur. Med internetbokhandlar, egna hemsidor och tekniken Print-on-demand kan författare numera klara sig utan förlag – i resten av världen. Sverige ligger efter, på grund av diverse monopol i branschen, men det ska snart ge med sig.

Jag har gett ut fem böcker på engelska. De finns på Amazon och andra internationella internetbokhandlar som Print-on-demand, vilket innebär att exemplar av boken produceras ett i taget vid beställning.

För bokköparen gör det ingen skillnad, eftersom boken ser ut som vanligt och kostar som vanligt. För skogen är det en välsignelse, eftersom det inte blir några restupplagor som till slut kasseras. För mig som författare innebär det att jag gör de böcker jag har lust med och får min rejäla procent på försäljningen utan att behöva gå till förläggare med mössan i handen.

Det är en skam att Sverige ännu inte erbjuder samma möjligheter och att Print-on-demand fortfarande är på tok för dyrt här. Förlagen vill ha kontrollen i behåll. Men det kan inte hålla – och står de emot för länge så kommer de bara att vara hopplöst passé när det lossnar även här.

Annars är det fullt möjligt att framtida svenska författare helt enkelt struntar i den trånga och konservativa litterära scenen i Sverige, för att i stället från början skriva på engelska och ge ut sina böcker i hela världen. De behöver då inte heller någon agent.

Melodifestivalen

Är det bara jag som tycker att bröderna Rongedals låt på Melodifestivalen är ett plagiat på Mikas friska hitlåt Grace Kelly? Lyssna på melodin som ivrigt och ideligen skuttar upp i skalan mot falsetten. Typiskt Mika.

I och för sig skiljer det Rongedallåten en liten aning från de andra sångerna i Melodifestivalen, som är plagiat på varandra.

måndag 18 februari 2008

Dog whisperer


Jag måste erkänna att jag är alldeles fascinerad av TV-programmet Dog Whisperer, som går på TV4+ under den jönsiga titeln Mannen som talar med hundar. Både den engelska och svenska titeln är missvisande, för Cesar Millan är inte verbal i sin metod att rätta till hundars beteende, utan väldigt fysisk.

Han använder sin hållning och sinnesstämning på ett så förfinat sätt att han hanterar främmande hundar som dirigenten styr sin orkester. Även de bråkigaste eller nervigaste jyckarna blir genast fogliga, utan att Milan så mycket som ryter åt dem. Det ser ibland ut som ren magi.

Det som får mig att tro på vad jag ser, trots att det är TV, är att jag känner igen så mycket från min egen erfarenhet inom aikido och annan budo. Hans hållning är samurajens, hans sätt att se det hela som en fråga om attityd och energier likaså. Jag känner rent instinktivt att han gör precis rätt.

Och han visar med sitt strålande exempel att det aldrig är hundarna det är fel på, utan deras hussar och mattar. Förstås.

Därför sitter jag trollbunden när hans program visas i TV, fast jag är mer katt- än hundmänniska egentligen.

Här är hans hemsida: http://www.cesarmillaninc.com/

Tigas ihjäl?

Idag upptäckte jag med förtjusning att den gamle sinologen Göran Malmqvist i år har gett ut en tolkning av den kinesiska klassikern Tao te ching (Dao de jing). Det har också jag gjort, i en bok som kommit i flera reviderade upplagor sedan 1991. En ny version är välkommen, i synnerhet av en så kompetent tolkare som Malmqvist.

Men så upptäckte jag att han i en genomgång av tidigare svenska versioner av boken (sid. 22) nämner alla utom min.

De är inte så många att min bara inte fick plats, eller kom bort på något sätt. De är blott tre. Dessutom är ingen av dem nyare än 1972, medan min versions senaste upplaga kom 2006.

Inte heller kan min bok ha undgått honom. Vi har faktiskt pratats vid om den när jag för några år sedan bad honom om råd och synpunkter, vilket jag tackade för med ett omnämnande i boken och genom att skicka honom ett dedikerat ex av den.

Så varför har Göran Malmqvist struntat i att nämna just min bok?

Jag är inte sinolog. Jag är inte professor i något alls. Han måste tycka att bara personer med hans skolning får skriva i ämnet. Dumheter! Dessutom vet han att jag lät en sinolog från hans egen institution granska min version innan den gick i tryck första gången.

Han hade gärna fått sabla ner min version om han anser den oduglig, men när han låtsas att den inte finns – då är han både som författare och akademiker direkt omoralisk. Dessutom försöker han därmed att vilseleda sina egna läsare.

Göran Malmqvist är medlem i Sveriges Författarförbund och ledamot i Svenska Akademien. Hans beteende borde vara honom djupt ovärdigt. Tyvärr är jag rädd för att han tvärtom från sin höjd anser sig ha rätt att vara så oetisk. Skulle han kanske också vilja bränna mina böcker, så att hans lögn blir sann?

Här är min version av Tao te ching på AdLibris och på Bokus.

Sent ska syndaren vakna

Så har jag då äntligen kommit igång med en blogg. Fast jag har lekt på internet sedan dess barndom blev jag senare än de flesta med att skaffa en blogg - och ändå har jag ständigt åsikter om det mesta. På mina hemsidor skriver jag i regel omfattande om vissa ämnen, men här tänker jag tycka till om allt som faller mig in. Jag hoppas att fler än jag själv ska roas av det.