måndag 13 april 2009

Nöjesguiden censurerar


Nöjesguidens chefredaktör Margret Atladottir skrev en kortfattad recension av TV-serien Generation Kill, som kritiserades av flera kommentarer. Hennes svar var oförskämda och ledde till en het debatt. Den har Nöjesguiden nu raderat. Så mycket för det fria ordet.

Diskussionen kom snabbt att handla om Atladottirs oförskämda ton, likaså kollegan Carl Reinholdtzon Belfrages. Han skyndade till hennes försvar och var minst lika oförskämd. Diskussionen dog inte ut, som annars sker, utan har malt på sedan början på september förra året.

Jag har inte läst kommentarerna där på några månader, men tydligen ledsnade Nöjesguiden och dess chefredaktör på den. Nu har de tagit bort alltihop – inklusive den korta TV-recensionen som det hela började med.
Här låg den sidan fram till igår:
Generation Kill
Nu är det bara en död länk.

Det diskuteras i kommentarerna till en annan text av Atladottir: If it makes no difference...
Vi får se hur länge den tråden får vara kvar.

Men Nöjesguidens poppiga redaktion är inte särskilt klara över hur internet fungerar. Google har en cache på den raderade sidan här.
Där finns själva texten och ett stort antal av de första kommentarerna. Här är några exempel på hur Atladottir och Carl Reinholdtzon Belfrage besvarar de kritiska kommentarerna:

CRB: ”Herregud, gå i tysthet och med lite värdighet, din jävla pajas. Skriv nu inte in mer och förnedra dig själv.”

MA: ”Tommy: Run along, lilla kvinnohatare. Skaffa dig ett jobb!”

MA: ”Tellier: jag heter inte Margit. Tror du verkligen att jag svarar på frågor från fega små anonyma kryp som tror att den ultimata dissen är att kalla någon för ett liknande namn? Då hade du fel. Som jag sagt tidigare: run along!”

MA: ”Tellier: Ahaaa, så du skrev inte "Margit" istället för det korrekta Margret för att vara rolig, utan för att du stavade fel? Då är du ju bara slarvig och ointelligent. Har ingen lust att svara på frågor från en sådan individ heller.”

Ett slags avbön
Den 11 april publicerade Margret Atladottir ett slags avbön, där hon förklarade att hon kanske hade använt lite hårda ord men det var egentligen berättigat och nu är det synd om henne för att hon får så mycket kritik. Men hon tänker inte ge sig: “Ni kan inte vinna över mig”, säger hon, och förklarar:
”Jag skäms inte över att jag kallat en anonym läsare för tönt, men jag skäms över den uppståndelse det ska bli.”

Hon skäms för att hon inte får förolämpa folk ifred?

Nå, också denna artikel har raderats från Nöjesguidens hemsida. Den låg här: Generation Kill-drevet. Men den går förstås också att hitta i Googles cache här.

På den ursprungliga Generation Kill-tråden hade hon samma dag skrivit en betydligt ödmjukare ursäkt, som tyvärr försvann när tråden raderades. Hon kanske ångrade att hon ångrade sig. Här är den texten:
”Jag tycker att det börjar gå lite överstyr på den här tråden såhär i påskatider. Jag vill inte behöva ta bort den här artikeln och tråden, och kan inte föra in någon slags moderatorsystem på kommenteringen än och eftersom hela det här drevet baseras på de onödigt otrevliga kommentarer jag postade här för ett år sedan så jag vill jag ta tillfället i akt och be om ursäkt för det. Det var faktiskt sjukt osnyggt av mig och inget annat än förhastat. Sanna mina ord när jag säger att jag kommer aldrig att ge mig in i kommentarsdiskussioner! Jag minns vagt att jag vid tillfället var oerhört ledsen, frustrerad och galet arg eftersom jag dagligen fick anonyma elakt trötta gliringar på den här webben. Men det är ändå ingen ursäkt, för jag sjönk till en vidrigt låg nivå. Fruktansvärt onödigt och dumt av mig, förlåt till alla som tagit illa vid sig, jag menar det helt seriöst också om någon skulle tvivla på det.”

Tidens anda
Den arroganta tonen Margret Atladottir annars tillåter sig är en jargong som tyvärr har blivit mode bland “poppiga” journalister. De tror att det bästa sättet att leva är att stöddigt ta för sig och lika stöddigt spotta på allt omkring sig, som självutnämnda kungligheter. De tror att det är frisk journalistik.

Gammelmedia skyndar sig att anlita och uppmuntra dem i samma tro på att detta är tidens anda och vägen till ungdomliga läsare, radiolyssnare och TV-tittare. Jag är säker på att de bedrar sig.

Margret Atladottir gör nog ungefär vad hennes uppdragsgivare förväntar sig, och skapar onekligen ett brus som kan öka intresset för Nöjesguiden – tillfälligtvis, på hög bekostnad av dess trovärdighet.

Om det inte håller testar tidningens ägare bara något annat – och någon annan – eller drar med sina pengar till andra projekt. Det blir svårare för Margret Atladottir. På så sätt är hon offret som riskerar att drunkna i denna storm i vattenglaset.



PS: En annan märklig diskussion på Nöjesguiden, där jag själv är inblandad, finns fortfarande kvar här.

Missa inte det intressanta inlägget och kommentarerna om Atladottir på bloggen the real mumlan.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

6 kommentarer:

  1. Håller med till 100% :)

    Gled in på diskussionen på ett bananskal av en god vän. Det roliga är att veckan innan jag själv skrev en artikel om nästan exakt samma sak, fast med Bandit Rock Göteborg i siktet.
    http://loudfarmer.wordpress.com/2009/04/03/diskussion-inte-om-bandit-far-bestamma

    Håll bloggen vid liv! Jag kommer följa dig hädanefter.

    SvaraRadera
  2. Tja, värre scensur har man väl varit med om. Undrar om det inte går att få fram mer på googles cache, men du har kanske redan försökt. DN lade ut en politisk inkorekt artikel av någon nybörjare i ledarredaktionen. Den åkte snabbt bort, men den återfanns i sin helhet via googles cache.

    SvaraRadera
  3. Redaktörerna tycks försöka sitta på flera stolar, vilket som ofta slutar med att de ramlar emellan. Å ena sidan ska de föreställa publicister. Å den andra försöker de vinna ballpoäng genom att prata krogsvängspråk i dialogen med sina läsare. Där spricker det.
    Det gäller att kunna sina roller. Sportkommentatorer, till exempel, må låta upphetsade, men inombords sitter ett kyligt proffs och petar naglarna, helt oberörd. En motsvarande distans och överblick har uppenbarligen Nöjesguidens redaktörer inte utvecklat.

    SvaraRadera
  4. Margit Katladotter14 april 2009 15:11

    Det fria ordet har ju aldrig varit NG:s starka sida. Och nepotism är de också duktiga på.

    Innan Margret blev chefredaktör för NG så var hon Carl Reinholdtzon Belfrages lilla flickvän.

    CRB:s försvar i kommentators-trådarna blir liksom roligare i ljuset av den vetskapen.

    Den ädle riddaren vet att försvara det flickebarn vars rumpa han hade förmånen att få tömma pungen i för ett par år sedan.

    SvaraRadera
  5. App app app. Nöjesguiden har funnits sedan 1982. Det fanns en tid när tidningen bröt ny mark inom nöjesjournalistiken, när den tvingade kvällstidningar att starta fredagsbilagor. en tid då den verkligen verkade för det fria ordet och behandlade sin läsekrets med respekt.
    Bara feghet (gratistidning, ju!) förhindrade oss ett journalistpris någon gång mellan åren (säg) 1986-1992. Då var tidningen som bäst.

    SvaraRadera
  6. Jag minns också Nöjesguidens storhetstid med förtjusning. Gedigna reportage och intervjuer, ofta innan någon annan kom på tanken.

    När jag var rockrecensent på DN, vilket var ganska precis de guldår du nämner, var jag ofta både förbryllad och irriterad över att Nöjesguiden trots sin långa pressläggning publicerade recensioner på skivor som vi på DN inte ens hade sett ännu.

    SvaraRadera