onsdag 5 augusti 2009

Ubåtarna var ren bluff


Expressen berättar om 1980-talets dramer med främmande ubåtar på svenskt vatten. Jag minns allt det där mycket väl och tror att alla utom den första var ren bluff. De fanns aldrig.

År 1981 råkade en gammal risig rysk ubåt, U 137, gå på grund i Gåsefjärden, vilket ledde till en hysterisk massmedial uppmärksamhet. Det påstods allmänt att ubåten avsiktligt gått långt in på svenskt vatten för att spionera, men det var så gott som ett vrak, bristfälligt underhållet och kommenderat.
De hade nog bara kört väldigt fel.

Ubåtstypen kallades Whisky, så det skojades bland militärer om “Whisky on the rocks”. Men media kunde inte få nog, och svenska försvaret förstod att utnyttja situationen ordentligt för att öka svensk försvarsvilja – och regeringens försvarsanslag.

Uran 238
Plötsligt kunde försvaret informera om att de i mätningar konstaterat att det fanns Uran 238 ombord på ubåten. Pressen gick glatt i fällan och skrek om kärnvapen, men kärnladdningar består av uran 235, det hade jag lärt mig redan i grundskolan. Uran 238 är inget att göra bomber av, men förekommer i mängder av andra industriprodukter, till exempel viss färg.

Jag minns hur förbryllad jag var av att ingen tidning framförde minsta betänklighet, eller ens hade vett att redogöra för den betydande skillnaden mellan uran 238 och 235. De föredrog att underhålla den hysteriska kalla-kriget-brasan.
Och försvarets anslag ökade.

Miniubåtar
Sedan blev Sverige hysteriskt. Folk såg ubåtar överallt. Och redan nästa år, 1982, ansåg försvaret att de hade hittat en riktig ubåt i Hårsfjärden. Jag bodde i samma kommun då, så allt tjafs om denna osynliga miniubåt var omöjligt att undgå.
Det höll på i veckor, med dagliga rapporter från försvaret och alla möjliga spekulationer i pressen.

Jag tror att till och med försvarsmakten tröttnade på all uppmärksamhet, för en dag deklarerade deras språkrör att nu hade de bombat den dolda ubåten på fjärdens botten, och därefter hade alla signaler från den upphört. Det kunde inte tolkas annorlunda än att försvaret hade slagit ut ubåten fullständigt.

Men pressen fortsatte obehindrat sina frågor och malde på om saken som om inget hänt. Försvaret kunde inte få stopp på det, förrän man ännu senare deklarerade att ubåten lyckats smita.

Jag hade svårt att tro annat än att denna miniubåt aldrig hade existerat, utan bara var ett nytt knep av försvaret att skapa lite väsen för att öka försvarsviljan och sin budget.

Senare kom spekulationer om att ubåten i själva verket var allierad, inte rysk, att det var minkar, att det var andra helt oskyldiga civila motorbåtar och så vidare. Ämnet tjatades slutligen ut och sedan dess har det inte varit några nya fynd av främmande ubåtar på svenska vatten – såväl militären som politikerna fick nog. Förmodligen media också.

Pokerbluff
Försvaret hade en gammal tradition av att hitta spioner eller andra fientligheter när regeringen befann sig i budgetarbete, för att sålunda trycka på för större tilldelning. Oftast med stor framgång. Jag har fortfarande svårt att tro att miniubåtarna i Hårsfjärden var något annat än ett sådant utspel från militären – en bluff för att få mer medel i nästa års budget, och lite media-glory på köpet. Men det råkade bli på tok för mycket av allt.

Det är sannerligen inte bara i politiken det förekommer tjuv- och rackarspel. Alla myndigheter har sådant för sig, om än oftast i mindre spektakulär omfattning. De må ha sina avgränsade plikter och uppgifter, men deras främsta strävan blir oundvikligen att se om sina egna hus – öka sin budget och bli allt viktigare i folkmedvetandet.
Då tar de lätt till diverse pokerbluffar – i synnerhet som massmedia gärna spelar med. De tjänar ju också på sensationer, oavsett hur fabricerade de är.

Frågan är om dylika bluffar skulle hålla lika länge nu, när bloggosfären och andra kanaler på internet ofta genomför såväl klåfingrigare granskningar som djärvare ifrågasättanden än svensk press har förmått.
Framför allt slipper vi nog den ensidighet i bevakning och rapportering som gammelmedia alltid har gjort sig skyldiga till. Bara det, i så fall, är en klar förbättring, som ökar medborgarnas skydd mot manipulativa myndigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

17 kommentarer:

  1. Överhuvudtaget var vi fruktansvärt manipulerade av överheten på den tiden. Idag får de inte stå fullt så oemotsagda.

    SvaraRadera
  2. Den/oemotsagd heter det på god svenska.

    SvaraRadera
  3. U-137 gjorde ingen "felnavigering". Den hade fyra navigationssystem ombord, och alla dessa fallerade inte på en gång. Den gick på grund i överläge därför att fjärden var grund där, och man gått upp i överläge för att hoppas kunna passera.
    Enligt Wikipedia gjordes flera mätningar. Vid en senare mätning noterades klyvbart uran. Varför man vid den första mätningen hittade U238 kan ha flera förklaringar (förutom det uppenbara att det var vad man först letade efter). Även i anrikat uran förekommer U238. U238 förekommer också i en del kärnvapenkonstruktioner som en sorts "sprängspeglar", för att styra och/eller förstärka detonationen.
    Däremot tror jag att en hel del "indikationer" på ubåtar som förekom senare mycket väl kan ha varit hjärnspöken. Många blev ju väldigt upphetsade och då ser man vad man tror att man ser. (Men det går å andra sidan inte att utesluta att en del "indikationer" verkligen var ubåtar! I så fall dock en mindre del av "indikationerna".)

    --Ahrvid

    SvaraRadera
  4. Ahrvid, felnavigeringen skedde förmodligen på ett tidigare stadium än när de nått fjärden.

    Wikipedia är inte självklart att lita på, speciellt inte i kontrovella fall, där olika åsiktsläger hävdar det ena och det andra. Man bör då granska vilka källor texten hänvisar till - och hur det ser ut i historiken över artikelns revideringar.

    När nyheten om uran 238 kom nämndes inget om uran 235, som knappast kan vara svårare att mäta. Jag hörde sedan under hela affären inget om uran 235 eller något belägg på kärnvapen ombord.

    Man kan självklart inte utesluta förekomsten av ubåtar, men när ingen enda (efter U137) hittades måste man betrakta det som osannolikt.

    SvaraRadera
  5. Nu är jag osäker på exakt hur man mäter radioaktiva ämnen på avstånd (annat än att det handlar om att läsa av utsända sönderfallspartiklar), men jag kan tänka mig att man kalibrerar för att läsa av ett ämne åt gången. Letar man efter U238 blir det då U238 man hittar. Om man senare letar efter U235, så hittar man det. Det är möjligt att U238:s användning som "sprängspegel" i kärnvapen, var det som gjorde att man först letade efter just det.
    Jag hittar inget om att uran skulle användas i målarfärg. Däremot användes det tidigt i glasindustrin, för att färga konstglas. Men oavsett det, måste det i så fall handla om ytterst små spårmängder, och det bör man kunna skilja från förekomster som är kilovis.
    Att lägga ut kursen mot den svenska flottbasen gjorde man förstås tidigt. För säkerhets skull kollade man alla sina fyra navigeringsystem först...
    Att en del ubåtar var hjärnspöken, säger inte att *alla* skulle vara det.
    Det har spekulerats om varför U137 navgigerade in på svenskt vatten, just vid flottbasen i Karlskrona. En möjlig förklaring är att det var en show-off, ett mandomsprov, en del av, kan vi kalla det, examensriter för en ubåtsbesättning: Nu killar, skall vi göra något ballt - vi skall ta oss in till Sveriges största flottbas och tillbaka igen!

    --Ahrvid

    SvaraRadera
  6. Ahrvid, du spekulerar. Vad jag framför allt ville betona var den bild försvaret och media gav av saken när den skedde. Ensidig och djupt felaktig.

    U 238 rapporterades effektsökande och i förledande avsikt att skrämmas om kärnvapen. Det finns ingen rimlighet i att söka annat än efter det srålningsintensiva och därför lättfunna U 235.
    Framför allt presenterades upptäckten som om den var bevis på kärnvapen, vilket är helt fel.

    Också vad gäller dina påståenden om hur U137 navigerade och deras eventuella avsikt, ställer jag mig djupt tvivlande - vilket jag sannerligen inte är ensam om, det gör också många mycket sakkunniga.
    Bara det att de skulle göra en "uppvisning" med full kontroll över navigeringen och sedan gick på grund visar att något brister i antagandet.

    SvaraRadera
  7. Nu är det dock känt att Whisky-ubåtarna rutinmässigt faktiskt HADE kärnvapen. Standardbeväpningen var två kärnvapenbestyckade långdistanstorpeder.
    Så mätningarna och slutsatserna av dem var med all sannolikhet korrekta.
    Sådana torpeder var avsedda att sättas in mot exempelvis amerikanska hangarfartygsgrupper.
    Man navgigerar inte "fel" med en uppsättning av fyra av varandra oberoende navigeringssystem.

    --Ahrvid

    SvaraRadera
  8. Ahrvid, man navigerar uppenbarligen fel när man går på grund.
    Och om det fanns kärnvapen ombord, varför alls göra och göra väsen av en mätning om uran 238?

    SvaraRadera
  9. Bara en teori: Om man använder U238 som kapsel så kan jag tänka mig att den kapseln absorberar den strålning som 235 kan avge. Kan det vara så?

    SvaraRadera
  10. Till Anonym:
    Det du föreslår låter rimligt. Omger man laddningen av U238 (i syfte att förstärka dcetonationen; jag är osäker på exakta detaljer) kan det mycket väl kraftigt dämpa strålningen från U238.

    --Ahrvid

    SvaraRadera
  11. Det är inte mycket vits att spekulera om saken. Sakkunniga vet säkert besked, och tills dess hoppar jag över.

    SvaraRadera
  12. Se också Svenssons blogginlägg om ubåtarna.

    SvaraRadera
  13. FOA använde en kvävekyld högupplösande germaniumdetektor med berylliumfönster kopplad till en mångkanalsanalysator för att utföra gammaspektroskopi i höjd med torpedlagret på sovjeten. Minns bilderna på liten tullkryssare skrov mot skrov. Olika radioaktiva isotoper avger strålning med karakteristisk energi. Man söker alltså inte specifikt efter en eller annan isotop utan får alla aktuella energinivåer parallellt. Som att skruva fram och tillbaka på inställningen på en radio. Ett cm tjockt lager U238 stoppar alla signaler från U235 på andra sidan men järnet i ett skrov räcker ej för att stoppa. Jag minns att allt detta förklarades i TV 1981. Att ha ett hangarfartygs sänkande vapen med sig i alla lägen var fullt logiskt på den tiden.
    MVH
    PP

    SvaraRadera
  14. PP, tack för informationen. Då var det som Ahrvid gissade, att U238 indikerade U235.
    Men jag envisas med att de felnavigerade, förmodligen beroende på allehanda disciplinproblem på båten.
    Och att det inte var några ubåtar i Hårsfjärden.

    SvaraRadera
  15. En sammansvärjning med fortfarande 100% lojalitet från de inblandade. Jag har lite svårt att tro på det, speciellt på tanke på alla ömma fötter som skapats av försvarsnedläggningar. Samtidigt är det nästan lika underligt att inget kommit ut från det kollapsade CCCP.
    Kommer ni ihåg tiden? Fisketrålare med massor med antenner, svampplockande öststats chaffisar nära skyddsobjekt, Polska tavelförsäljare med förkärlek för FV-piloter, luftrums kränkningar, journalist dränkt i sin bil i Stockholms hamn, minnena av nedskjutningar på 50 talet, Hansa torpederingen och sist men inte minst Raoul Wallenberg. Det var och är fortfarande lätt att tro Ryssarna om lite miniubåts seglande.
    Det tog 50 år innan någon började berätta om Cattalina ned skjutningen. Men vi kommer troligen aldrig att få veta, för vem skulle man tro på den dag folk börjar prata?
    Vad jag däremot vet är att många stammisar i flottan i slutet av 70-talet var övertygade om att det fanns ett orsakssamband mellan examensdags på skeppar skolan i Klaipeda och frekvensen ubåts indikationer på vårt vatten.
    PP

    SvaraRadera
  16. PP, där thycker jag att du har tunnare på fötter än i fråga om U238 och U235. Vad är det man säger i juridiken - en räcka indicier blir inte ett bevis.

    SvaraRadera
  17. Jo, det är möjligt att juristerna säger så men dom lever inte som dom lär.
    För konspirations teorin finns det en lång indicie kedja men lite tunt med bevisen.
    Enligt rättsprincipen hällre fria än fälla så är då både ryssen och försvaret oskyldiga till anklagelserna.
    PP

    SvaraRadera