torsdag 12 augusti 2010

Sydsvenskan tiger om boken om Bong

Jag skrev en bok om mina tolv år som Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong, som kom ut i våras. Det har Sydsvenskan inte skrivit ett enda ord om. De gillar verkligen inte mig – men det visar också hur ojournalistiskt de tillåter sig att tänka.

När min bok om åren som Bong kom ut lät jag Sydsvenskan få den en vecka innan pressmeddelande och recensionsex skickades ut till andra tidningar. Jag tyckte det var rimligt att de fick chansen att vara först att skriva om boken, eftersom det var på den tidningen jag hade verkat.

Boken hamnade hos Per Svensson på Sydsvenskans kulturredaktion och sedan hände ingenting, trots att det är självklart intressant för Sydsvenskans läsare att få veta om bokens existens, även att läsa vad en recensent kan anse om den.

Så när inget hade hänt på några månader mailade jag till Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och frågade om det skulle komma någon recension. Hon svarade igår:
Nej, vi har inte recenserat din Bongbok. Vad gäller recensionerna är bokutgivningen så diger att vi måste välja bort mycket - tyvärr.

Det där med ”tyvärr” är ett slappt sätt att avfärda, likaså argumentet att det kommer ut så många böcker. Hur många böcker med lika uppenbart intresse för Sydsvenskans egna läsare kan det vara fråga om?

Andra böcker med anknytning till tidningen skrivs det gärna om på dess kultursidor – senast t.ex. en samling av medarbetaren Claes Fürstenbergs Malmökrönikor 2007-2009, som alltså redan hade publicerats i tidningen, med den fjantiga titeln Du vet att du är från Malmö.
Och när ovannämnda Per Svensson på kulturredaktionen tillsammans med en meningsmotståndare passade på att komma ut med debattbok om monarkin inför det kungliga bröllopet, med den ännu fånigare titeln Ja. Monarkins bästa tid är nu. Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu, då brakade Sydsvenskan på med såväl en lång recension som två ordrika utdrag (1 och 2) ur boken, dessutom skrev tidningens politiska chefredaktör Heidi Avellan om den, likaså den politiska krönikören Per T Ohlsson.

Jag var tidningens första Bong och gjorde jobbet i tolv år, följd av en stor och engagerad läsekrets. Det är dessutom mig veterligt den första svenska boken som berättar om krogrecensentens hemliga och delikata jobb. Därför kan jag tveklöst slå fast – trots att jag är part i målet – att det är journalistiskt oförsvarligt att tiga om boken på Sydsvenskans sidor.

Stingsliga kulturredaktörer
Så varför gör de den tabben? På grund av personliga antipatier. De gillar inte mig, framför allt för att jag i denna blogg har kritiserat såväl Sydsvenskan i sin helhet som redaktören Per Svensson flera gånger. Att de verkligen är så stingsliga och småaktiga har jag genom åren fått flera belägg på.

Det är minst sagt underligt att just kulturredaktörer ska vara så känsliga för kritik, eftersom deras jobb går ut på just att kritisera andra. De får förstås själva kritik, i någon omfattning, oftast i polemik med kulturskribenter på andra tidningar men också via insändare om deras egna skriverier. Det kan de inte förhindra.

De låtsas välkomna detta, exempelvis genom att låta utomstående recensera deras egna böcker i den egna tidningen. Så har skett med båda Sydsvenskanrecensionerna nämnda ovan. När man läser dessa recensioner märker man dock tydligt vad som brukar vara fallet – sådana recensioner är så gott som alltid vänligt inställda, för att inte säga insmickrande. Det är en teater för att bevara skenheligheten.

Jag fick erfara det när jag som medarbetare på DN under 1980-talet sattes att recensera en revy skriven av DN:s egen kåsör. De ansåg att jag kunde göra det eftersom jag var frilansare på tidningen, inte fast anställd. Jag tyckte att föreställningen var rätt tråkig och skämten ganska slentrianmässiga, vilket jag också skrev i recensionen. Det blev ett väldigt liv på DN och kåsören var bestört över att hans egen tidning publicerat en kritisk recension. Sådant ska ju inte hända...

Det är svårare att kritisera att något inte alls har publicerats. Så det är tur att man har en blogg.

Här är boken om min tid som Bong på AdLibris och Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

12 kommentarer:

  1. Och läser dina forna arbetskamrater din blogg?

    SvaraRadera
  2. Markus, jodå, det händer bevisligen - men knappast att de skryter om det ;)

    SvaraRadera
  3. Om några år har antagligen du fler läsare än SDS ..... sådeså! De sjunker djupare i dyn för varje dag. Inget ovanligt för svenska tidningen men ändå.

    Ska med glädje köpa din bok. Jag uppskattar både Taoismens källa och Fem ringars bok samt uppskattade dina mycket läsvärda BONG-recensioner. Bloggen är ett kärt mål att ständigt återkomma till.

    SvaraRadera
  4. så många är så väldigt småaktiga och korkade....må de ruttna i helvetet...
    Tur att det finns de som vi håller nära, de människor som accepterar oss för de vi är....att bli omtyckt av hela världen är nog en omöjlig uppgift...något jag själv borde lära mig

    SvaraRadera
  5. Ingvar, tack för de vänliga orden. Sådant stimulerar fingrarna att fortsätta hacka på tangentbordet.

    Joakim, någon poet har sagt att allt vi gör, det gör vi för att vi vill bli älskade. Ännu svårare. Men försöka duger. Välkommen till bloggosfären :)

    SvaraRadera
  6. Som nattuggla spejar jag ibland efter kloka bloggar. Den här tycker jag om! Jag har faktiskt bara läst en bok av dig: "Om Om" den fängslade mig mycket. Annars läser jag endast (!) rysk litteratur, såväl klassiker som den moderna. Har ju en rysk själ! Då blir man nästan ensam i Sverige. Nu tänker jag skapa en egen blogg. Kanske ses vi där?
    Kat.

    SvaraRadera
  7. Kat., du får säga till när din blogg är igång. Kul att du gillade Om Om. Jag vill därmed låtsas att den mäter sig mot den ryska litteraturen :)

    SvaraRadera
  8. Sommarens våldtäktsepidemi bortförklaras av myndigheterna på olika vis. Läs en svidande vidräkning med politikerna som sviker kvinnorna:

    www.korta.nu/jc

    Läs även denna polismans insändare:

    tinyurl.com/2v7outv

    SvaraRadera
  9. Stefan: Surt. Fast samtidigt grattis. Alltid bra att få sina illusioner sönderrivna. Några få, om än aldrig så tunna, beträffande SDS tycks du fortfarande ha haft i behåll. Nu lär du vara kvitt dem.

    cavatus: Det där var något av en våldtäkt på Stefans blogg, tycker jag. Något bör man hålla sig till saken i sina kommentarer, av respekt för bloggägaren och andra läsare.

    SvaraRadera
  10. Mattias, jag kan bara hålla med dig - i båda fallen.

    När det gäller SDS undrar jag hur mycket deras attityd handlar om förnekelse av hur det går för dagspressen och allt den skulle behöva göra för att vända kurvan.

    SvaraRadera
  11. Onekligen ynkligt, men en sida av det här är väl generellt att kultursidorna idag inte alls är lika debattglada som de var för 20-30 år sedan. Debatt och genomlysning på lika villkor sses helt enkelt inte som en del av uppdraget längre, det ska vara fryntliga och småpösiga texter om sådant som hänt den seasnte veckan, spellistor och quiz, skvaller om andra - inte om den egna tidningen - etc.

    Och Per Svensson verkar ju numera vara Sydans verklige kulturchef, det är i hög grad han - och inte Chukri - som styr och ställer och syns. Så fort det hettar till är det han som skriver en drapa, han verkar också ha första tjing på recensioner och krönikor om de mest attraktiva böckerna-. En roll man kunde ana redan när Sandström klev upp på chefredaktörsstolen och Chukri tog över som kulturchef - att Per Svensson då kom tillbaka som "senior coumnist" gav honom just den sortens post som brukar gå att expandera om man jobbat i koncernen i ett kvartssekel. Men han saknar både passion och nyskapande insikt. En kulturboss som tror att Dawit Isaak är den svenska samtidens mest brännande fråga medan massarbetslöshet, mediefrågor och kulturell dränering knappt är värda en fingerknäppning, holy shit!

    SvaraRadera
  12. Richard, jag blev glad när de gjorde Rakel Chukri till kulturchef på Sydsvenskan efter Daniel. Hon har vass penna och integritet. Tyvärr är det nog så med chefsjobbet att hon får alltför lite tid att skriva själv.

    Per Svensson är en ganska typisk figur i kulturetablissemanget. Han skriver konventionellt och politiskt korrekt, samtidigt som han är förblindad av övertro på sin egen begåvning. De största magplasken gör han när han försöker vara rolig.

    SvaraRadera